Beauty
Du tror att du är så jävla speciell.
Du tror att du är så jävla vacker.
Du tror att du är så jävla smart.
Och det är du också, allt det där. Jag skulle älska att se dig falla. Jag skulle älska att se en sådan stark person som dig falla, för de starkaste personerna faller hårdast. Ingen kan begära av dig det som jag nu begär. Det skulle vara själviskt. Det skulle vara ganska patetiskt, men jag undrar bara ifall du alltid har varit gjord av sten? Har du alltid varit såhär iskall? Ifall inte, när ska du bli hel igen?
Jag vill bara kunna hjälpa dig. Jag vill att du ska vara svag inför mig, precis som jag är svag inför dig. Du behöver inte alltid vara stark, att alltid vara stark är påfrestande för själen. Var lite svag med mig. Låt frustrationen och ångesten rinna av dig som vatten. Du är ju trots allt med mig. Fick du samma känsla som mig nu? En känsla av trygghet? När vi sitter där och ser in i varandras ögon, känner du samma sak som jag då? Får du också välbehagliga rysningar längs ryggraden när jag viskar ditt namn? Tillsammans så skapar vi det sista sinnesintrycket, som inte exsisterar. Där två tankar blir ett medvetande. Termen "Du och Jag" upphör att exsistera och en ny term föds. "Vi". Aldrig mer ska VI känna oss ensamma, aldrig mer ska VI vandra själva. Du finns ju där inom mig, finns jag samtidigt inom dig? För ifall vi är känslomässigt nära varandra så spelar det ingen roll hur långt ifrån varandra vi är?
Så många frågor som virvlar runt som vågor på mitt hav. Du bara hoppar i vågorna och skrattar. Du ropar efter Leo, men ingen svarar. Gå bara inte. Du har inte kommit fel. Leo kommer snart. Vänta lite bara.
Väntan blir till längtan, längtan blir till saknad, saknad blir till ångest, ångest blir till smärta. Efter allt det där kommer glömskan som en befrielse. Jag låter den skölja över mig, sedan blir all tyst.
Tystnad.
Du tror att du är så jävla vacker.
Du tror att du är så jävla smart.
Och det är du också, allt det där. Jag skulle älska att se dig falla. Jag skulle älska att se en sådan stark person som dig falla, för de starkaste personerna faller hårdast. Ingen kan begära av dig det som jag nu begär. Det skulle vara själviskt. Det skulle vara ganska patetiskt, men jag undrar bara ifall du alltid har varit gjord av sten? Har du alltid varit såhär iskall? Ifall inte, när ska du bli hel igen?
Jag vill bara kunna hjälpa dig. Jag vill att du ska vara svag inför mig, precis som jag är svag inför dig. Du behöver inte alltid vara stark, att alltid vara stark är påfrestande för själen. Var lite svag med mig. Låt frustrationen och ångesten rinna av dig som vatten. Du är ju trots allt med mig. Fick du samma känsla som mig nu? En känsla av trygghet? När vi sitter där och ser in i varandras ögon, känner du samma sak som jag då? Får du också välbehagliga rysningar längs ryggraden när jag viskar ditt namn? Tillsammans så skapar vi det sista sinnesintrycket, som inte exsisterar. Där två tankar blir ett medvetande. Termen "Du och Jag" upphör att exsistera och en ny term föds. "Vi". Aldrig mer ska VI känna oss ensamma, aldrig mer ska VI vandra själva. Du finns ju där inom mig, finns jag samtidigt inom dig? För ifall vi är känslomässigt nära varandra så spelar det ingen roll hur långt ifrån varandra vi är?
Så många frågor som virvlar runt som vågor på mitt hav. Du bara hoppar i vågorna och skrattar. Du ropar efter Leo, men ingen svarar. Gå bara inte. Du har inte kommit fel. Leo kommer snart. Vänta lite bara.
Väntan blir till längtan, längtan blir till saknad, saknad blir till ångest, ångest blir till smärta. Efter allt det där kommer glömskan som en befrielse. Jag låter den skölja över mig, sedan blir all tyst.
Tystnad.
Kommentarer
Trackback
