freddden

Så rörd.

Jag vill gråta. Gråta av tacksamhet. Jag trodde aldrig att jag betydde så mycket för henne. Aldrig hade jag kunnat gissa vad som rörde sig i hennes huvud då.Tanken slog mig aldrig. Jag befann mig bara i lådan, jag glömde att låta tankarna röra sig fritt där utanför och det är därför jag är så rörd. Ja, älskade. Vi underskattade henne. Nej, för jag hade aldrig stora förväntningar. Jag hade aldrig stora krav. Det har jag inte nu heller, men nu vet jag bättre. Därför kan även jag göra bättre. Jag är bättre än såhär. Jag får inte göra henne besviken, aldrig någonsin. Du kommer göra det. Det är möjligt, men jag ska alltid finnas där. Jag tänker inte överge henne. Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Jag bara småler för mig själv. Jag ligger här i min säng och stirrar upp i mitt tak och ler. Ja, ler. För det finns ingen anledning att gråta. Inte än.

Jag vänder blicken till höger sida av min säng. Just där låg hon igår. Jag sträcker mig fram till kudden och andas in. Det är ju hennes doft. Hennes underbara doft i min säng. Jag kommer sova gott inatt, en liten del av henne är ju fortfarande kvar här. Här hos mig. Och då möts vi av insikten att vi aldrig kommer vara ensamma igen. Så sant älskade. Det är dock en grej som slår mig. Jag tror jag aldrig har känt mig så lycklig för att en annan människa bara existerar. Hon bara finns här i mitt liv och det gör mig så fruktansvärt lycklig. Hon betyder så otroligt mycket för mig.

Så ensam.