Sluta minnas
Har ni tänkt på att efter klockan 00.00 så går tiden jättefort? Det är nästan som att man tar hela natten i ett svep. Jag önskar att jag hade ett sådant där liv så jag kunde typ nattblogga hela tiden. Det hade varit så jävla coolt. Synd att jag böjer mig för det faktum att jag faktiskt har ett liv... Nu på sista tiden så har det blivit mer, vad ska man säga, innehållsrikt? Jag börjar göra annorlunda saker. Saker som jag kommer att börja älska. Jag börjar även träffa nya vänner. Vänner som jag kommer att älska.
Idag i skolan så sa Jonathan en smart grej. Han har en tendens att slänga ur sig smarta grejer när jag minst anar det och idag så förklarade han att tiden mellan det att han och hans tjej Karro träffas, den väntetiden känns jättelång. Det är då jag inser att samma sak händer mig just nu. Jag hatar det här tomrummet emellan spårvagnarna (Försök inte stjäla tågmetaforen). Jag vill ha henne här. Nu. Tyvärr så finns det saker som går emellan. Död kommer i första hand. Självklart död. Någon måste dö för att någon annan ska kunna träda in i bilden. Det är livets naturliga cykel.
Det största problemet är att när jag inte är med henne, så fantiserar jag eller minns. Jag sitter där och försöker minnas hennes lukt, hennes beröring och allt det där. Även när jag väl sitter där med henne så undrar jag hur det kommer kännas när hon inte är där längre. Nu vet jag exakt hur det känns. Tomt. Så jävla öde och tomt. Jag klarar inte av det här (Mes). Jag lever på tanken att få träffa henne igen och vad kan jag göra i detta tomrum? Det tråkiga med att vara förälskad är att allt annat känns så meningslöst. Jag måste tänka om. Jag måste uppskatta den situationen jag befinner mig i nu, även fast minnena plågar mig till döds.
Just nu så känner jag hur tunga mina ögonlock egentligen är (Blunda inte för det onda i världen). Allvarligt, jag tänker inte sitta här hela natten och slösa bort min dyrbara sömn, men jag antar att den riktiga anledningen att jag sitter här är för att jag väntar. Den eviga väntaren förblir jag. Gud så patetiskt.
Det här med att vara villkorlslöst kär.
Idag i skolan så sa Jonathan en smart grej. Han har en tendens att slänga ur sig smarta grejer när jag minst anar det och idag så förklarade han att tiden mellan det att han och hans tjej Karro träffas, den väntetiden känns jättelång. Det är då jag inser att samma sak händer mig just nu. Jag hatar det här tomrummet emellan spårvagnarna (Försök inte stjäla tågmetaforen). Jag vill ha henne här. Nu. Tyvärr så finns det saker som går emellan. Död kommer i första hand. Självklart död. Någon måste dö för att någon annan ska kunna träda in i bilden. Det är livets naturliga cykel.
Det största problemet är att när jag inte är med henne, så fantiserar jag eller minns. Jag sitter där och försöker minnas hennes lukt, hennes beröring och allt det där. Även när jag väl sitter där med henne så undrar jag hur det kommer kännas när hon inte är där längre. Nu vet jag exakt hur det känns. Tomt. Så jävla öde och tomt. Jag klarar inte av det här (Mes). Jag lever på tanken att få träffa henne igen och vad kan jag göra i detta tomrum? Det tråkiga med att vara förälskad är att allt annat känns så meningslöst. Jag måste tänka om. Jag måste uppskatta den situationen jag befinner mig i nu, även fast minnena plågar mig till döds.
Just nu så känner jag hur tunga mina ögonlock egentligen är (Blunda inte för det onda i världen). Allvarligt, jag tänker inte sitta här hela natten och slösa bort min dyrbara sömn, men jag antar att den riktiga anledningen att jag sitter här är för att jag väntar. Den eviga väntaren förblir jag. Gud så patetiskt.
Det här med att vara villkorlslöst kär.
Kommentarer
Trackback
