Lite irritation
Spontan
och allt förknippat med det ordet är mitt nya hatobjekt. Varför då? Det är nog helt enkelt för att i mitt ointressanta liv så måste jag planera allt jag gör, allt som händer. Ifall någonting stör mitt schema, så bryts balansen i mitt liv och allting faller. Nu lät det där dramatiskt, men det är nästan så. Det är därför jag hatar "spontan". Jag skulle aldrig kunna vara det och det är väl ett fel med mig. Tänkte skriva något jätteklyschigt nu som att "ååh ingen är perfekt", men jag lät bli. De snällaste människorna som alla älskar, de är mästare på att dölja sina problem för andra. Det är just det som är så skönt, att inte behöva dränka sig i någon annans sorg. Det är bara att andas in ett djupt andetag och sedan dyka ned i sorgen medan man håller andan. Det låter så enkelt här, men i praktiken är det väldigt svårt.
För visst är det svårt och jobbigt att vara en person som inte bryr sig, men är det inte jobbigare att vara en person som ständigt bryr sig? Att få ta allas skit och göra något bra av det. Nej tack. Då håller jag mig till mina planer. Mina mästerligt uträknade planer. En rolig sak är att jag ofta bloggar om mina problem, men vet ni vad skillnaden är gentemot andra emoboyz? JO, den är det att jag skriker inte på hjälp. Stark och stolt som jag är , så behöver jag ingen som kommentar något som "åååh, hur mår du egentligen?". Nu tror jag inte jag någonsin fått en sådan kommentar, men jag kände att jag bara ville ta upp det. Min blogg är inte mina tankar. Inte helt och hållet. Det som jag skriver här är en reflektion av mina tankar, så ni hinner bara uppfatta en del av dem.
Men för att återgå till spontanitet (om man nu kan säga så), varför är det så bra egentligen? Nej, jag klarar inte av det. Jag vill ha kontroll. Kontroll över mig själv och min omgivning. Åh, jag klarar inte av det här längre. Spontaniteten smyger sig på mig. Snart kommer den kontrollera mig. Och förändra mig.
och allt förknippat med det ordet är mitt nya hatobjekt. Varför då? Det är nog helt enkelt för att i mitt ointressanta liv så måste jag planera allt jag gör, allt som händer. Ifall någonting stör mitt schema, så bryts balansen i mitt liv och allting faller. Nu lät det där dramatiskt, men det är nästan så. Det är därför jag hatar "spontan". Jag skulle aldrig kunna vara det och det är väl ett fel med mig. Tänkte skriva något jätteklyschigt nu som att "ååh ingen är perfekt", men jag lät bli. De snällaste människorna som alla älskar, de är mästare på att dölja sina problem för andra. Det är just det som är så skönt, att inte behöva dränka sig i någon annans sorg. Det är bara att andas in ett djupt andetag och sedan dyka ned i sorgen medan man håller andan. Det låter så enkelt här, men i praktiken är det väldigt svårt.
För visst är det svårt och jobbigt att vara en person som inte bryr sig, men är det inte jobbigare att vara en person som ständigt bryr sig? Att få ta allas skit och göra något bra av det. Nej tack. Då håller jag mig till mina planer. Mina mästerligt uträknade planer. En rolig sak är att jag ofta bloggar om mina problem, men vet ni vad skillnaden är gentemot andra emoboyz? JO, den är det att jag skriker inte på hjälp. Stark och stolt som jag är , så behöver jag ingen som kommentar något som "åååh, hur mår du egentligen?". Nu tror jag inte jag någonsin fått en sådan kommentar, men jag kände att jag bara ville ta upp det. Min blogg är inte mina tankar. Inte helt och hållet. Det som jag skriver här är en reflektion av mina tankar, så ni hinner bara uppfatta en del av dem.
Men för att återgå till spontanitet (om man nu kan säga så), varför är det så bra egentligen? Nej, jag klarar inte av det. Jag vill ha kontroll. Kontroll över mig själv och min omgivning. Åh, jag klarar inte av det här längre. Spontaniteten smyger sig på mig. Snart kommer den kontrollera mig. Och förändra mig.
Kommentarer
Trackback
