Flugor
Hörde en fluga surra runt på mitt rum nyss. Så otroligt störande, vart kommer dom ifrån egentligen? Eftersom jag är samvetare, så känner jag att jag inte har det som krävs för att besvara den frågan... Allvarligt, hur kan dom överleva på vintern egentligen? Borde dom inte dö i kylan? Hur får dom mat och allt det där? Jag kommer aldrig fatta det där.
Tänk ifall vi människor var som flugor. På våren så föds vi och hinner föröka oss till sommaren. Sommaren däremot är den bästa tiden i våra liv. Vi krälar runt i skit, i människors mat och överallt. Vissa av oss blir instängda inomhus, men de får skylla sig själva. De som stänger in sig själva blir så småningom ihjälslagna ganska fort. Vi smarta flugor flyger runt i naturen och undviker fåglar och människor. Vi surrar runt där i all vår lycka och ovisshet.
Därefter så kommer sensommaren och tillslut hösten. Vi njuter av solens svaga strålar och den börjar gå ned tidigare. Då kommer även regnet, som vi hatar. Vi surrar oss iväg långt bort, bort från regnet och den framsmygande kylen. Till vår ångest så beger vi oss inomhus, där döden lurar bakom varje hörn. Varenda dag efter det så får vi se hur våra vänner slås ihjäl av brutala människor. Gränsen mellan att leva och överleva suddas och vi finner oss instängda i det hus med osynliga väggar till verkligheten. Vi klättrar runt på dessa osynliga väggar, men det går inte att ta sig igenom dem. Vi ser den värld vi älskar därute, men vi kan inte ta oss dit. Den är stängd för oss. Vi är förlorade.
Vintern är kommen och bara få av oss lever nu. Den vita värld som döljer sig där utanför är så främmande för oss. Vart är lukten av blommor som vi älskar? Vart är de gröna träden och det mjuka gräset? Det finns inte mer, allt är bara en vit och grå värld. Till och med vår älskade sol är försvunnen, och det är inte på grund av regn. Vita delar ramlar ned från himlen. Vi förstår inte på oss denna förändring av världen. Det är då vi inser att vi inte vill leva längre. Vi inser att det inte finns något att leva för. Många av oss har dött och det är svårt att få mat utan att riskera livet hela tiden. Den osynliga väggen är kvar som alltid och hindrar oss från att fly. Är detta slutet? Jag känner mig gammal och seg och har svårt att flyga. Då när den brutala människan kommer för att slå mig, så hinner jag inte akta mig.
Jag hinner tänka en sista tanke, doften av sommaren innan jag krossas. Därefter kommer glömskan.
Tänk ifall vi människor var som flugor. På våren så föds vi och hinner föröka oss till sommaren. Sommaren däremot är den bästa tiden i våra liv. Vi krälar runt i skit, i människors mat och överallt. Vissa av oss blir instängda inomhus, men de får skylla sig själva. De som stänger in sig själva blir så småningom ihjälslagna ganska fort. Vi smarta flugor flyger runt i naturen och undviker fåglar och människor. Vi surrar runt där i all vår lycka och ovisshet.
Därefter så kommer sensommaren och tillslut hösten. Vi njuter av solens svaga strålar och den börjar gå ned tidigare. Då kommer även regnet, som vi hatar. Vi surrar oss iväg långt bort, bort från regnet och den framsmygande kylen. Till vår ångest så beger vi oss inomhus, där döden lurar bakom varje hörn. Varenda dag efter det så får vi se hur våra vänner slås ihjäl av brutala människor. Gränsen mellan att leva och överleva suddas och vi finner oss instängda i det hus med osynliga väggar till verkligheten. Vi klättrar runt på dessa osynliga väggar, men det går inte att ta sig igenom dem. Vi ser den värld vi älskar därute, men vi kan inte ta oss dit. Den är stängd för oss. Vi är förlorade.
Vintern är kommen och bara få av oss lever nu. Den vita värld som döljer sig där utanför är så främmande för oss. Vart är lukten av blommor som vi älskar? Vart är de gröna träden och det mjuka gräset? Det finns inte mer, allt är bara en vit och grå värld. Till och med vår älskade sol är försvunnen, och det är inte på grund av regn. Vita delar ramlar ned från himlen. Vi förstår inte på oss denna förändring av världen. Det är då vi inser att vi inte vill leva längre. Vi inser att det inte finns något att leva för. Många av oss har dött och det är svårt att få mat utan att riskera livet hela tiden. Den osynliga väggen är kvar som alltid och hindrar oss från att fly. Är detta slutet? Jag känner mig gammal och seg och har svårt att flyga. Då när den brutala människan kommer för att slå mig, så hinner jag inte akta mig.
Jag hinner tänka en sista tanke, doften av sommaren innan jag krossas. Därefter kommer glömskan.
Kommentarer
Trackback
