Skrik
Det finns människor som vill utmärka sig. Det finns människor som vill glänsa högt över alla andra och mötas av strålkastarljuset. Jag hatar de personerna. Jag är väldigt medveten om hur de är och hur de funkar eftersom jag har varit en av dem. Kanske vissa påstår att jag är en sådan person nu, men jag tänker inte lägga ner mer tid på det. Nej, nu ska jag tala ut om min åsikt.
Jag skulle kunna rada upp tusentals metaforer här om livet, kärleken och allt sådant där skit. Spelar det någon roll? Gör det egentligen en skillnad för någon annan än mig själv? Jag kan inte svara på det, men en sak vet jag och det är att jag står för min egen åsikt vilket jag alltid har gjort. Jag hatar inte människor som inet vågar stå för sin åsikt, men jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om er som inte vill skrika ut hur mycket ni hatar en annan människa. Försök någon gång. Skrik ut allt hat så det inte växer fast i dig. Det är så jävla skönt, du måste testa det. Du har inte levt livet på riktigt innan du har gjort. Skrik ut allt jävla hat och skratta åt det. Skratta åt ironin i det hela.
Ur en väldigt egoistisk synvinkel så är det en viss ära att bli hatad av mig. Jag hatar inte vem som helst, faktum är att jag tror inte ens att jag hatar någon alls. Det är bara starkt ogillande som är så nära hat det bara kan gå. Så vad är det jag vill komma fram till i det här inlägget? Vill jag övertyga er om min åsikt? Hjärntvätta er att tro som mig? Nej, kära läsare, det handlar bara om att tala ut om vad jag känner och det får ni tolka som ni vill. Jag begär ingenting från er, ingenting. När du ser mig i korridoren, var beredd att hata mig då. Hata mig för den jag är. Hata mina patetiska ord som ekar i ditt huvud, för jag skulle älska dig för det. Jag skulle älska att se dig skrika ut din frustration på mig, för vet du vad? Jag kan ta det. Jag kan stå emot det. Jag kan överleva det, men alla kan inte det. Kan du?
Det är just därför som jag sitter här och skrattar åt mig själv. Jag förstår inte ens att jag orkar ta upp detta, men jag tycker det är så förbannat skönt att kunna prata om det. Det är så skönt att kunna skrika ut sin ilska, trots att jag sitter här i min bekväma datastol och suckar åt alla människor som ännu som sitter där tysta. Skrik med mig så skriker vi tillsammans. Vi skriker tills vi inte orkar mer och då kommer viskandet. Viskandet sprider sig snabbare, viskandet skördar fler offer, men det spelar ingen roll. Vi behöver inte ta del av skitsnacket. Jag vill inte höra vad skitsnackarna snackar om mig, för det är inte avsett för mina öron, lika lite som att jag skulle hänga ut någon person här. Jag vill bara förmedla den känsla som brinner inom mig just nu, så jag ber dig, ta del av den. Låt den tända elden inom dig också.
Så skrik. Vråla, tills du inte orkar mer. För din egen förbannade skull.
Jag skulle kunna rada upp tusentals metaforer här om livet, kärleken och allt sådant där skit. Spelar det någon roll? Gör det egentligen en skillnad för någon annan än mig själv? Jag kan inte svara på det, men en sak vet jag och det är att jag står för min egen åsikt vilket jag alltid har gjort. Jag hatar inte människor som inet vågar stå för sin åsikt, men jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om er som inte vill skrika ut hur mycket ni hatar en annan människa. Försök någon gång. Skrik ut allt hat så det inte växer fast i dig. Det är så jävla skönt, du måste testa det. Du har inte levt livet på riktigt innan du har gjort. Skrik ut allt jävla hat och skratta åt det. Skratta åt ironin i det hela.
Ur en väldigt egoistisk synvinkel så är det en viss ära att bli hatad av mig. Jag hatar inte vem som helst, faktum är att jag tror inte ens att jag hatar någon alls. Det är bara starkt ogillande som är så nära hat det bara kan gå. Så vad är det jag vill komma fram till i det här inlägget? Vill jag övertyga er om min åsikt? Hjärntvätta er att tro som mig? Nej, kära läsare, det handlar bara om att tala ut om vad jag känner och det får ni tolka som ni vill. Jag begär ingenting från er, ingenting. När du ser mig i korridoren, var beredd att hata mig då. Hata mig för den jag är. Hata mina patetiska ord som ekar i ditt huvud, för jag skulle älska dig för det. Jag skulle älska att se dig skrika ut din frustration på mig, för vet du vad? Jag kan ta det. Jag kan stå emot det. Jag kan överleva det, men alla kan inte det. Kan du?
Det är just därför som jag sitter här och skrattar åt mig själv. Jag förstår inte ens att jag orkar ta upp detta, men jag tycker det är så förbannat skönt att kunna prata om det. Det är så skönt att kunna skrika ut sin ilska, trots att jag sitter här i min bekväma datastol och suckar åt alla människor som ännu som sitter där tysta. Skrik med mig så skriker vi tillsammans. Vi skriker tills vi inte orkar mer och då kommer viskandet. Viskandet sprider sig snabbare, viskandet skördar fler offer, men det spelar ingen roll. Vi behöver inte ta del av skitsnacket. Jag vill inte höra vad skitsnackarna snackar om mig, för det är inte avsett för mina öron, lika lite som att jag skulle hänga ut någon person här. Jag vill bara förmedla den känsla som brinner inom mig just nu, så jag ber dig, ta del av den. Låt den tända elden inom dig också.
Så skrik. Vråla, tills du inte orkar mer. För din egen förbannade skull.
Kommentarer
Trackback
