freddden

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur snön smälter. Långsamt. Det är då jag förstår hur fort det verkligen har gått. Finns det en anledning att jag sitter här och funderar nu? Medans snön smälter bort och blir vatten så ser jag hur de första knopparna slår ut. Det är nästan som att det tar emot för dem att slå ut, att de bryter sig igenom den barriär som vintern har lämnat efter sig. Just som när droppen klamrar sig fast vid trädets gren, beredd vilken sekund som helst på att släppa taget och låta sig dras ned av sin egen vikt. Vinden blåser igenom de slitna träden och visslar sin sång. En sång om att våren snart är här, en försäkring om att vinterns barriär snart är bruten.

Fåglar dyker ned från en klarblå himmel och far skär igenom den friska luften. De kvittrar för fullt och leker med varandra. Känner du samma längtan som jag gör nu? Att få vara en fågel, fri från människans bekymmer och begränsningar? Friheten att få lägga världen under dina vingar och flyga högt, högt och bli ett med himlen. (den var död innan den nuddade marken).

Solen skiner klart och starkt, men det är då frågorna bränner hål i mina förhoppningar. Snart är det ju vinter igen? Hur ska jag klara det? Hur många vintrar kommer jag få uppleva innan allting tar slut? (åh, men det tar inte slut). För att världen ska kunna återfödas varje vår, så måste den dö.

Om och om igen...