freddden

Förutom denna trötthet som jag har bekantat mig med så känner jag mig lite... Ensam? Neej. Så kan jag inte känna. Jag har övergivit ensamheten, eller så var det den som övergav mig. I vilket fall som helst så behöver jag henne just nu. Vi träffades bara en snabbis idag och det räckte för att jag inte skulle bli mentalt instabil. Just nu så känner jag mig bara tom. Ni vet säkert hur det känns. När man bara sitter där och väntar på att något ska hända. Så är det för mig nu. Allting är så tidlöst och samtidigt meningslöst. Trots den mördande huvudvärken så är jag på ganska bra humör. Jag är inte lycklig, men jag är glad iallafall. Tror jag. Vi får se hur länge jag orkar sitta uppe ikväll och vänta på att prata med någon trevlig människa. Det är ju sådant som gör mina dagar. Sådant som piggar upp mig. Jag kan ta det.

Dessutom så känner jag lite ångest över saker som ska göras. VISST LÅTER DET BEKANT? Problemet grundar sig i att jag har varit slö i skolan och inte gjort saker i tid. Visst fick jag en liten egoboost när vi fick tillbaka "eget skapande" i skolan. Fick feta MVG:et på min novell och mina dikter. Jessica kommenterade dessutom att jag hade förmågan att bli författare. Det kändes väldigt bra, men det var ändå inte så oväntat. Ifall man som mig skriver varenda jäkla dag så är det svårt att inte...utvecklas inom det området. Förhoppningsvis så har jag utvecklats jättemycket sedan jag började blogga. Det återstår att se hur mycket mer jag kan utvecklas genom det här. Det tråkiga är att det är en monolog. Ingen respons liksom, men det är väl både en för - och nackdel.

Det finns ju även saker som lyser upp livet. Ska ju träffa henne i helgen ifall båda är friska, så då blir jag förmodligen inspirerad till att skriva något efteråt. Det brukar sluta så. Tänker dock inte skriva fjantiga kärleksinlägg om hur underbart livet är. Även fast jag håller på att skaffa tjej så kommer jag förbli samma bittra människa här på bloggen. Jag insåg det igår. Det är skönt att få hata lite. Jävligt skönt. Ifall man inte visar sitt hat på något sätt och stänger in den i kroppen så förvandlas den till ångest och hur kul är det? Nej, inte sådär jätteroligt. Därför tänker jag fortsätta att hata livet och dess brister här på min älskade blogg. Så oroa er inte, jag är precis samma patetiska människa som förr, bara lite lyckligare.