Vart vandrar du nu?
Sluta förneka det.
Även fast du gjorde mig väldigt lycklig så kostade du mig mycket smärta. Väldigt mycket smärta. Vår vänskap startade lite försiktigt sen växte den och växte. Jag vet inte hur du kände, men jag blev så lycklig av dig. Mina tankar kretsade ständigt runt dig. "Gillar hon mig?". Jag kunde prata om allt med dig, men sedan så bestämde du dig för att ge dig av. Varför? Vad gjorde jag för fel? Vi var så beroende av varandra och när det började bli mer än vänskap så bestämmde du dig för att släppa taget. Du slet ut ditt hjärta, du slet ut mig och kastade mig i mörkret och där faller jag än, väntande på att du ska fånga mig igen. Jag kunde ha offrat allt för dig, men var du beredd att göra samma sak? Var du någonsin beredd att göra samma sak för mig? Var du det? För jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt, det vi hade som var så speciellt. Vad betyder det nu? Ingenting, älskade. Nej, ingenting.
Så acceptera det.
Acceptera förlusten? Förlusten av den kärlek jag aldrig kommer att känna? Jag hade aldrig träffat någon som dig. Du betydde så mycket för mig, för jag såg inte bara att vi var lika. Du var en del av mig, precis som jag var en del av dig. Varför var du tvungen att bege dig iväg? Varför? När kommer du tillbaka till mig? Kanske jag får svälja sanningen och acceptera att du aldrig någonsin gillade mig. Jag måste acceptera det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Jag kommer aldrig få höra ditt skratt, jag kommer aldrig få se dig le, jag kommer aldrig att få se dina klara ögon i morgonsolen. Aldrig mer så kommer jag att få höra din röst viska trygga ord i mitt höra. Nej älskade, aldrig mer. Aldrig mer.
Du ångrar ingenting.
Nej, jag ångrar ingenting, för jag gjorde allt jag kunde. Varje andetag var för din skull. Kommer du ihåg? Du andas in och jag andas ut. Det var så vi brukade säga. Minns du? Minns du älskade? Nej, jag minns knappt längre och samtidigt så ångrar jag ingenting. Jag kan se tillbaka på dessa minnen och känna samma känsla, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva nya. Aldrig mer, och jag ångrar ingenting. Nej älskade, jag ångrar ingenting. Så vad händer du? Vilka vägar vandrar du nu? Det är frågor som jag aldrig kommer få svar på, frågor som jag aldrig kommer våga ställa, om inte jag gör det som du borde ha gjort för länge sedan.
Sätt dig bredvid honom och titta in hans ögon. Därefter så säger du vad du känner. Låt tankarna forsa, låt hela ditt hav storma i förvirring av alla dessa överväldigande känslor. Gör det som du borde ha gjort för länge sedan och säg vad du känner. Låt ditt inre tala till dig och förmedla det till en realistiska världen som du lever i. Skrik ut din ångest, skrik ut alla dina känslor, för ingen annan kommer göra det åt dig.
Nej älskade, ingen annan. Nu vet du vad du borde ha gjort. Mer än så kan jag inte berätta för dig. Jag önskar att jag kunde hålla käften.
Även fast du gjorde mig väldigt lycklig så kostade du mig mycket smärta. Väldigt mycket smärta. Vår vänskap startade lite försiktigt sen växte den och växte. Jag vet inte hur du kände, men jag blev så lycklig av dig. Mina tankar kretsade ständigt runt dig. "Gillar hon mig?". Jag kunde prata om allt med dig, men sedan så bestämde du dig för att ge dig av. Varför? Vad gjorde jag för fel? Vi var så beroende av varandra och när det började bli mer än vänskap så bestämmde du dig för att släppa taget. Du slet ut ditt hjärta, du slet ut mig och kastade mig i mörkret och där faller jag än, väntande på att du ska fånga mig igen. Jag kunde ha offrat allt för dig, men var du beredd att göra samma sak? Var du någonsin beredd att göra samma sak för mig? Var du det? För jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt, det vi hade som var så speciellt. Vad betyder det nu? Ingenting, älskade. Nej, ingenting.
Så acceptera det.
Acceptera förlusten? Förlusten av den kärlek jag aldrig kommer att känna? Jag hade aldrig träffat någon som dig. Du betydde så mycket för mig, för jag såg inte bara att vi var lika. Du var en del av mig, precis som jag var en del av dig. Varför var du tvungen att bege dig iväg? Varför? När kommer du tillbaka till mig? Kanske jag får svälja sanningen och acceptera att du aldrig någonsin gillade mig. Jag måste acceptera det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Jag kommer aldrig få höra ditt skratt, jag kommer aldrig få se dig le, jag kommer aldrig att få se dina klara ögon i morgonsolen. Aldrig mer så kommer jag att få höra din röst viska trygga ord i mitt höra. Nej älskade, aldrig mer. Aldrig mer.
Du ångrar ingenting.
Nej, jag ångrar ingenting, för jag gjorde allt jag kunde. Varje andetag var för din skull. Kommer du ihåg? Du andas in och jag andas ut. Det var så vi brukade säga. Minns du? Minns du älskade? Nej, jag minns knappt längre och samtidigt så ångrar jag ingenting. Jag kan se tillbaka på dessa minnen och känna samma känsla, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva nya. Aldrig mer, och jag ångrar ingenting. Nej älskade, jag ångrar ingenting. Så vad händer du? Vilka vägar vandrar du nu? Det är frågor som jag aldrig kommer få svar på, frågor som jag aldrig kommer våga ställa, om inte jag gör det som du borde ha gjort för länge sedan.
Sätt dig bredvid honom och titta in hans ögon. Därefter så säger du vad du känner. Låt tankarna forsa, låt hela ditt hav storma i förvirring av alla dessa överväldigande känslor. Gör det som du borde ha gjort för länge sedan och säg vad du känner. Låt ditt inre tala till dig och förmedla det till en realistiska världen som du lever i. Skrik ut din ångest, skrik ut alla dina känslor, för ingen annan kommer göra det åt dig.
Nej älskade, ingen annan. Nu vet du vad du borde ha gjort. Mer än så kan jag inte berätta för dig. Jag önskar att jag kunde hålla käften.
Kommentarer
Trackback
