freddden

Med många fragment av lycka så är jag nästan hel igen. Nästan hel. Du gör mig hel och jag har inte dig än. Trots alla dessa underbara händelser så återstår en sak. Grovjobbet. Alla dessa spår av svaghet, förräderi och hat. Jag måste begrava dessa händelser, men när man gräver en grav så räcker aldrig jorden till för att fylla hela hålet. Ett hål som inte kan fyllas hel, är som hålet i mitt hjärta som aldrig kommer att fyllas helt. Marken i en mans hjärta är stenigare, han odlar vad han kan och sköter om det. Visst låter det rimligt?

För visst återstår det många stunder av hat. Det kära lilla hatat som kan väcka pessimisten inom dig. Det är väl inte fel att hata? Eller hur? Lika lite som det är fel att älska. Det finns ett lustigt sammanband mellan just de orden. De samarbetar. Kärlek kan bidra till hat, och hat kan bidra till kärlek. Fråga mig inte varför, det är din sak att uppleva dessa stunder ifall du inte redan har tampats med dem. För hur skönt är det inte att låta kärleken rinna igenom en och stärka varenda muskel, varenda cell i kroppen. Samtidigt är det så otroligt befriande att först känna hatet brinna inom sig och sedan sluta ögonen och släppa lös hatet. Sedan så står man där och ser ut över ödemarken. Aska. Ja älskade, det regnar aska.

- Titta där!
- Jag ser ingenting?
- Det är lyckan som går där! Ser du honom inte?
- Nej?

FÖR DU HAR VALT ATT BLUNDA.