Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag ser aldrig bakåt. Aldrig. Hur lockande det än må vara, så ger jag inte efter för att titta över axeln och försöka minnas vad jag egentligen höll på med.
Efter att jag har givit henne en kram och sagt hejdå så börjar jag gå. Mina långsamma tunga steg dunkar mot den iskalla asfalten, för visst är det kallt ute. De höga byggnaderna kastar långa skuggor över en sovande stad och jag går där ensam. Aldrig ensam igen. Det är då jag gör misstaget och tänker tillbaka på hur det egentligen var. Vad höll vi egentligen på med? Vi satt där utan att säga ett ord och bara lät våra tankar flyta ihop med varandra. En tystnad som ingen vågade bryta på väldigt länge och ingen kände behovet av att göra det heller. Först var det ångest över saker som skulle göras, men sedan så kom lugnet. Ett täcke av harmoni föll över oss och vi blundade och såg den riktiga världen. Den värld vars färger ingen människa har kunnat berätta om. Den ordlösa värld där tankar och känslor regerar. Ja älskade, det är en vacker värld. En vackrare värld. Våran värld är blott en färglös värld, där ingen har strykit med den stora penseln. Snart är vi där för att stanna.
Jag kan se det i hennes ögon. Dessa utvidgade pupiller är svarta hål, genvägar till en annan värld och en annan tid. Långsamt så låter jag mig sugas in av den enorma gravitationen och plötsligt är jag borta. Dessa ögon har fört mig till en annan värld, denna färglagda värld som inte kan beskrivas med en människans ord. Jag minns bara den känslan som jag blev tilldelad. Den tanke som jag tänker när jag är som mest ensam, den tanke som gör att jag kan andas under vatten och den tanke som gör att jag kan krossa berg till smulor. Ditt liv är den största inspirationskällan, men långt ifrån den enda. Så därför låter jag mig dras iväg. Därför tillåter jag mig inte att se bakåt, för dessa tankar smärtar mig. Det är dessa tankar som hindrar mig från att leva i nuet, den plats där jag är som lyckligast.
Jag väcks ur mina tankar med ett ryck. Jag ser mig om i panik. Aha, jag sitter på bussen. Är detta framtiden eller nuet? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ser in i hennes ögon mera. Jag sträcker upp handen för att trycka på stoppknappen och när bussen svänger in till min hållplats så hoppar jag av och ser inte bakåt. Det finns inget mer att se. Nej älskade, inte i denna färglösa värld. Nej.
Efter att jag har givit henne en kram och sagt hejdå så börjar jag gå. Mina långsamma tunga steg dunkar mot den iskalla asfalten, för visst är det kallt ute. De höga byggnaderna kastar långa skuggor över en sovande stad och jag går där ensam. Aldrig ensam igen. Det är då jag gör misstaget och tänker tillbaka på hur det egentligen var. Vad höll vi egentligen på med? Vi satt där utan att säga ett ord och bara lät våra tankar flyta ihop med varandra. En tystnad som ingen vågade bryta på väldigt länge och ingen kände behovet av att göra det heller. Först var det ångest över saker som skulle göras, men sedan så kom lugnet. Ett täcke av harmoni föll över oss och vi blundade och såg den riktiga världen. Den värld vars färger ingen människa har kunnat berätta om. Den ordlösa värld där tankar och känslor regerar. Ja älskade, det är en vacker värld. En vackrare värld. Våran värld är blott en färglös värld, där ingen har strykit med den stora penseln. Snart är vi där för att stanna.
Jag kan se det i hennes ögon. Dessa utvidgade pupiller är svarta hål, genvägar till en annan värld och en annan tid. Långsamt så låter jag mig sugas in av den enorma gravitationen och plötsligt är jag borta. Dessa ögon har fört mig till en annan värld, denna färglagda värld som inte kan beskrivas med en människans ord. Jag minns bara den känslan som jag blev tilldelad. Den tanke som jag tänker när jag är som mest ensam, den tanke som gör att jag kan andas under vatten och den tanke som gör att jag kan krossa berg till smulor. Ditt liv är den största inspirationskällan, men långt ifrån den enda. Så därför låter jag mig dras iväg. Därför tillåter jag mig inte att se bakåt, för dessa tankar smärtar mig. Det är dessa tankar som hindrar mig från att leva i nuet, den plats där jag är som lyckligast.
Jag väcks ur mina tankar med ett ryck. Jag ser mig om i panik. Aha, jag sitter på bussen. Är detta framtiden eller nuet? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ser in i hennes ögon mera. Jag sträcker upp handen för att trycka på stoppknappen och när bussen svänger in till min hållplats så hoppar jag av och ser inte bakåt. Det finns inget mer att se. Nej älskade, inte i denna färglösa värld. Nej.
Kommentarer
Trackback
