Skolan
"Åh, ett litet stänk av ironi. Tittar du på mig? Nej, tänkte väl det."
I brist på inspirationsmaterial till att producera något vettigt så sitter jag här helt tankelös. Kanske borde jag skriva färdigt min novell? Kanske borde jag plugga till något prov? Helt plötsligt så växer prestationsångesten och kastar en skugga på mig. DU SKA VARA BÄST FREDRIK ANDERSSON. Pappa nämnde förra veckan att man är den man, fast jag tror inte han själv visste vad han menade. Man kan bli någon annan bara man vill det. Bara man tillåter det. Bara man tillåter förändringen. Bara man är tillräckligt stark för förändringen.
Det är då jag frågar Logiken "Varför tillåter jag inte förändringen? Jag är ju stark". Då förklarar han att jag har inget att vinna. Det finns ingen drivningskraft till höga betyg. Det finns inget mål. Det är som att springa på en löparbana, varv efter varv och vänta tills tiden går ut. Man ska pressa sig själv i skolan tills yttersta gränsen tills den är slut. Det är först när du hör visselpipan som du vet att det är över och att du kunde ha sprungit lite extra på det första varvet, kanske t.o.m det andra. Det är först då du vet att du kunde ha presterat bättre. Ifall skolan var en racksträcka, en enda lång raksträcka, så skulle jag vara Usain Bolt. Jag skulle bara behöva kuta allt jag kunde och SE målet framför mig. Jag skulle vara bäst i hela jävla världen.
Sanningen är att det finns ingen drivkraft. Det finns inget mål. Allt vi kan göra är att hålla vårt tempo och se vart det tar oss. Jag som har jävligt dålig kondition. Hela tiden ska vi påverkas av åskådarna, en publik av prestationsångest som klappar händer och skriker. Dessutom så känner jag att jag inte får göra dem besvikna. Jag tål inte att se hur deras leende dör bort, inte hur glöden försvinner ur deras ögon. Men är det verkligen för dem jag kämpar? Är det inte för min egen förbannade skull?
När du väl springer dina varv där så kanske du brukar leda i början, men varv efter varv så blir du omsprungen. Lärarna säger att skolan är en individuell process, men det känns fan inte så. Du har säkert blivit påkörd av den känslan att du bara fick VG på provet, medan din kompis som inte pluggade fick MVG. Varför fick inte du MVG? Du blev omsprungen på banan. Det är egentligen inte individuellt. Skolan är en tävling till att få bäst startplats i livet. Alla har lika förutsättningar my ass. Alla är olika.
Det är först efter du har sprungit alla dina varv, fått din tid, när du står i duschen och låter det varma vattnet dölja att du gråter. Dina tårar blandas ut med de oskyldiga vattenstrålarna som smeker ditt ansikte. Varför gjorde du inte bättre ifrån dig? Varför kämpade du inte när du visste att du kunde? Det är då en liten röst i din hjärna viskar till dig
"Det fanns aldrig något mål"
I brist på inspirationsmaterial till att producera något vettigt så sitter jag här helt tankelös. Kanske borde jag skriva färdigt min novell? Kanske borde jag plugga till något prov? Helt plötsligt så växer prestationsångesten och kastar en skugga på mig. DU SKA VARA BÄST FREDRIK ANDERSSON. Pappa nämnde förra veckan att man är den man, fast jag tror inte han själv visste vad han menade. Man kan bli någon annan bara man vill det. Bara man tillåter det. Bara man tillåter förändringen. Bara man är tillräckligt stark för förändringen.
Det är då jag frågar Logiken "Varför tillåter jag inte förändringen? Jag är ju stark". Då förklarar han att jag har inget att vinna. Det finns ingen drivningskraft till höga betyg. Det finns inget mål. Det är som att springa på en löparbana, varv efter varv och vänta tills tiden går ut. Man ska pressa sig själv i skolan tills yttersta gränsen tills den är slut. Det är först när du hör visselpipan som du vet att det är över och att du kunde ha sprungit lite extra på det första varvet, kanske t.o.m det andra. Det är först då du vet att du kunde ha presterat bättre. Ifall skolan var en racksträcka, en enda lång raksträcka, så skulle jag vara Usain Bolt. Jag skulle bara behöva kuta allt jag kunde och SE målet framför mig. Jag skulle vara bäst i hela jävla världen.
Sanningen är att det finns ingen drivkraft. Det finns inget mål. Allt vi kan göra är att hålla vårt tempo och se vart det tar oss. Jag som har jävligt dålig kondition. Hela tiden ska vi påverkas av åskådarna, en publik av prestationsångest som klappar händer och skriker. Dessutom så känner jag att jag inte får göra dem besvikna. Jag tål inte att se hur deras leende dör bort, inte hur glöden försvinner ur deras ögon. Men är det verkligen för dem jag kämpar? Är det inte för min egen förbannade skull?
När du väl springer dina varv där så kanske du brukar leda i början, men varv efter varv så blir du omsprungen. Lärarna säger att skolan är en individuell process, men det känns fan inte så. Du har säkert blivit påkörd av den känslan att du bara fick VG på provet, medan din kompis som inte pluggade fick MVG. Varför fick inte du MVG? Du blev omsprungen på banan. Det är egentligen inte individuellt. Skolan är en tävling till att få bäst startplats i livet. Alla har lika förutsättningar my ass. Alla är olika.
Det är först efter du har sprungit alla dina varv, fått din tid, när du står i duschen och låter det varma vattnet dölja att du gråter. Dina tårar blandas ut med de oskyldiga vattenstrålarna som smeker ditt ansikte. Varför gjorde du inte bättre ifrån dig? Varför kämpade du inte när du visste att du kunde? Det är då en liten röst i din hjärna viskar till dig
"Det fanns aldrig något mål"
Kommentarer
Postat av: Robin
Det ligger något i det faktiskt.
Postat av: Matilda
Det här gillar jag Fredrik!
Trackback
