En hes viskning
Får massa patetiska skuldkänslor nu. När "alla" andra pratar om hur kul dom har. Visst låter det patetiskt att sitta och tycka synd om sig själv för att man inte gör något roligt? Men sådan är jag, och när någon visar hur jag skulle kunna ändra på det så säger jag bara nej. "Nej, det går inte" eller "Nej, jag orkar inte". Varför har jag blivit en sådan sjukt tråkig människa? Jag har inte alltid varit såhär. En gång så hade jag sagt "JA ABSOLUT" så fort jag fick chansen till någonting, men inte nu längre.
Snart så kommer jag växa fast där jag sitter och vad kan jag göra åt det? Är positivt tänkande det första steget? Jag vet inte längre, allt sådant där känns så främmande nuförtiden och jag har blivit en främling för mig själv. Jag vet inte längre vad jag gillar att göra, jag vet bara vad jag hatar. Det är så lätt att hata, för man kan göra det i sådana stora skalor utan att någon egentligen märker det. Jaa, pessimisten får ut sitt budskap ännu en gång. ÅNGEST.
Så vad gör jag för att klara av den här ...tomheten? Jo, jag ljuger för mig själv och ni ska veta att jag är grymt duktig på det. Varenda liten lögn sväljer jag hel och lever på. Visst är det patetiskt? Sitter nästan och skrattar åt mig själv och den ironi som jag har fastnat i. Men jag tänker inte be dig hjälpa mig ur den skiten, du kan bara peka ut vägen, den väg som JAG måste kämpa mig igenom. Du kan inte dela bördan, bara hjälpa mig på rätt väg och stötta mig. Det är väl ändå inte för lite begärt?
För allt jag begär är bara en vänlig blick. Uppmuntrande ord. En hes viskning om varför det här händer. Varför jag låter det hända. Jag ber och bönar inte om din hjälp, inte heller om det medlidande. Skänk mig bara en tanke när du känner dig ensam. Slå bort dessa skuldkänslor ur mina tankar så ska vi kunna resonera om hur det egentligen ligger till. Bara några uppmuntrande ord. Snälla, jag begär inte mer.
Viska tyst så ingen annan hör, bara så jag hör. Schhh...
Snart så kommer jag växa fast där jag sitter och vad kan jag göra åt det? Är positivt tänkande det första steget? Jag vet inte längre, allt sådant där känns så främmande nuförtiden och jag har blivit en främling för mig själv. Jag vet inte längre vad jag gillar att göra, jag vet bara vad jag hatar. Det är så lätt att hata, för man kan göra det i sådana stora skalor utan att någon egentligen märker det. Jaa, pessimisten får ut sitt budskap ännu en gång. ÅNGEST.
Så vad gör jag för att klara av den här ...tomheten? Jo, jag ljuger för mig själv och ni ska veta att jag är grymt duktig på det. Varenda liten lögn sväljer jag hel och lever på. Visst är det patetiskt? Sitter nästan och skrattar åt mig själv och den ironi som jag har fastnat i. Men jag tänker inte be dig hjälpa mig ur den skiten, du kan bara peka ut vägen, den väg som JAG måste kämpa mig igenom. Du kan inte dela bördan, bara hjälpa mig på rätt väg och stötta mig. Det är väl ändå inte för lite begärt?
För allt jag begär är bara en vänlig blick. Uppmuntrande ord. En hes viskning om varför det här händer. Varför jag låter det hända. Jag ber och bönar inte om din hjälp, inte heller om det medlidande. Skänk mig bara en tanke när du känner dig ensam. Slå bort dessa skuldkänslor ur mina tankar så ska vi kunna resonera om hur det egentligen ligger till. Bara några uppmuntrande ord. Snälla, jag begär inte mer.
Viska tyst så ingen annan hör, bara så jag hör. Schhh...
Kommentarer
Trackback
