freddden

Det är först när man står och stirrar på avgrunden som man verkligen förstår hur långt man kan falla. Du sluter ögonen medans du släpper kontrollen och låter dig uppslukas av glömskan. Det är bara så skönt att som en droppe låta sig dras ned i den strömmen.

Kommer du ihåg den där känslan vi brukade ha? Skämten vi brukade skratta åt? En efter en så har de fallit ner i glömskans våldsamma flod, precis som du har. Du lät dig själv dränkas i glömska och du bad mig göra detsamma, men jag vågade inte. Jag vågar inte glömma allt vi hade, alla minnen klamrar sig fast som droppar vid en gren, men tillslut faller de ned i glömskans flod. En efter en. Minnena var allt jag hade, så vad är jag nu? Jag känner mig naken och ärrad, sår som inte tiden kan läka. Bara glömska. Du säger att det går över, men jag vågar inte tro på det. Du säger att det blir lättare, men jag tvivlar.

Så jag blundar medans jag släpper kontrollen och låter mig falla och uppslukas av glömskan. Pessimisten skriker som besatt, men det blir han sista skrik. Nu ska du och jag bada i glömska. Bara du och jag. Pessimisten är död, länge leve pessimisten.