Du är borta.
Idag när jag satt på bussen så var det en grej som slog mig. Det här med saknad. HUr funkar det egentligen? Då när jag sitter inne i mina djupaste tankar så åker jag förbi minnesplatsen av den där tjejen som dog i Älvkarleby. Det sitter någon slags lykta där som minnesmärke nu. Jag förstår att föräldrarna måste ha varit där varje dag när hon hade dött nyligen. Varit där och tänt ett ljus för henne, som så många andra gjorde. Det intressanta är när de börjar sluta åka till den platsen, för de måste de väl göra? De kan inte sitta och åka till den platsen varje dag i resten av sina liv, så när kommer den första dagen då de slutar besöka den?
I början när vi skildes (inte död, tack gode gud) åt så tyckte jag att det var så fruktansvärt jobbigt. Det kändes nästan som du hade dött, eftersom jag inte på något sätt kunde kontakta dig. Så dagen efter att du hade försvunnit så skrev jag KONSTANT om dig. Min dag började med dig och min dag slutade med dig. Jag kände att jag behövde lasta av mig alla dessa tankar, men det fanns inte tillräckligt med plats någonstans. I två veckor var det riktigt intensivt, men nu känner jag inte samma ångest. Självklart så saknar jag dig fortfarande, men det gör inte lika ont.
Är det så det känns när man förlorar någon man älskar? Besöker man deras grav/minnesplats tills man inte saknar dom lika mycket? Saknar man dom mindre bara för att det har gått så lång tid? Jag tror inte att man gör det, jag tror bara att det blir lättare med tiden. Självklart låter det väldigt klyschigt, men jag tror att glömskan förtär allt. Den dagen de slutade besöka minnesplatsen och den dagen jag slutade skriva så tog vi ett nytt steg i fasen förändring. Vi är inte längre lika beroende av den personen som så hastigt lämnat oss.
Men fortfarande så försvinner inte alla frågor i mitt huvud. De försvinner aldrig och sinom tid så kommer jag får svar på dom. Kom bara ihåg att själva FRÅGAN är viktigare än svaret, annars hade vi aldrig tagit oss hit.
I början när vi skildes (inte död, tack gode gud) åt så tyckte jag att det var så fruktansvärt jobbigt. Det kändes nästan som du hade dött, eftersom jag inte på något sätt kunde kontakta dig. Så dagen efter att du hade försvunnit så skrev jag KONSTANT om dig. Min dag började med dig och min dag slutade med dig. Jag kände att jag behövde lasta av mig alla dessa tankar, men det fanns inte tillräckligt med plats någonstans. I två veckor var det riktigt intensivt, men nu känner jag inte samma ångest. Självklart så saknar jag dig fortfarande, men det gör inte lika ont.
Är det så det känns när man förlorar någon man älskar? Besöker man deras grav/minnesplats tills man inte saknar dom lika mycket? Saknar man dom mindre bara för att det har gått så lång tid? Jag tror inte att man gör det, jag tror bara att det blir lättare med tiden. Självklart låter det väldigt klyschigt, men jag tror att glömskan förtär allt. Den dagen de slutade besöka minnesplatsen och den dagen jag slutade skriva så tog vi ett nytt steg i fasen förändring. Vi är inte längre lika beroende av den personen som så hastigt lämnat oss.
Men fortfarande så försvinner inte alla frågor i mitt huvud. De försvinner aldrig och sinom tid så kommer jag får svar på dom. Kom bara ihåg att själva FRÅGAN är viktigare än svaret, annars hade vi aldrig tagit oss hit.
Kommentarer
Trackback
