freddden

Och det enda som rinne igenom mitt huvud är negativa tankar. Som vanligt då? Men idag så har jag utsatt mig själv för ganska mycket hemskheter om jag får säga det själv. Det är då inga fysiska åkommer, bara jobbiga val. Skulle jag berätta hela sanningen så skulle ni höja ögonbrynet, så jag väljer att inte göra det. Bara för vissa. Mina favoritpersoner, som jag kan prata om allt med. Det låter väl ändå bra?

Jag önskar att jag kunde prata med alla er som jag inte känner. Du som läser det här nu, varför pratar vi inte istället? Är du rädd att det skulle sabba din bild av mig? Anonyma människor som smyger som skuggor i mina tankar, i mitt hav. Varför kan vi inte prata? Det här är den andra fredagskvällen i rad som jag spenderar ensam, delvis för att jag inte mått så bra. Ska vi prata om det? Du och jag? Angående mitt välmående så finns det antingen väldigt mycket, eller ingenting alls att prata om. Det beror på hur du vill lägga upp det. Jag diskuterar hellre dina problem och finner en lösning. Det låter väl bra?

Det är då jag känner mig som Buzz Lightyear i Toy Story. Jag trodde att jag var speciell, jag trodde att jag hade en meningen med livet, men jag var inte speciell. Jag var aldrig speciell. Jag var aldrig någon Space-Ranger utan bara en vanlig leksak som finns i miljoner exemplar. Jag trodde att jag betydde någonting för någon och det är först i slutändan som Woody berättar det för mig. Han säger att det inte finns något viktigare än att vara en liten pojkes leksak. Det är först då som jag inser att jag har varit speciell hela tiden, men inte speciell världsomfattande. Jag kommer inte rädda att världen, men jag kan förbättra världen genom att bli lekt med. Så du som sitter där och funderar över detta inlägg, lek med mig. Jag behöver bli lekt med, för det är mitt syfte.

Jag vill vara speciell för dig, inte för mängden.