Brännpunkt: Våldtäkt (2)
Respekt, medlidande, empati... Och så vidare.
Blev många hårda ord när jag rörde om i getingboet, men tro mig. Jag är inte så elak som jag skulle vilja vara. Jag är inte heller så snäll som jag vill vara. Jämt när jag går på stan så ser jag hur den där gubben sitter och trummar och tigger pengar. Varför gör inte jag en insats? Varför går inte jag och bara ger en lite pengar? När jag var liten så ville jag jämt ge jättemycket pengar till fattiga, men jag har tänkt om nu.
Vad är det dom egentligen behöver? JO, ett jobb. Ett hus. Kan jag ge dom det? Nej. Jag kan bara ge dom en tjuga så dom kan köpa två cheeseburgare på mcdonalds för att slippa gå hungrig den dagen. Är det en ädel insats av mig? Jag vet inte längre. Det går att förändra världen, men det första steget är inte cheeseburgare, nej det är någonting annat. Det första man behöver i steget till förändring är en idé. Jag har ingen idé, därför så kan jag inte hjälpa den där mannen som sitter och trummar. Kanske han kommer sitta där och trumma i resten av sitt liv tills någon kreativ människa kommer upp med en idé till honom, eller så får han sitta där och dö en långsam utdragen död. Åh jag önskar att jag kunde rädda världen, men jag är ingen hjälte och det vet ni redan.
I det verkliga livet är det så svårt att urskilja gott och ont, eftersom det egentligen inte finns något rätt och fel. Det finns bara massa åsikter och åsiker är farliga. Det är därför jag inte beblandar mig i saker som inte angår mig, delvis våldtäker, mord och sånt skit. Ifall jag väljer en sida så kan jag inte byta utan att bli en förrädare. Alla ni som pratar om att ta ställning, varför det? Varför inte sitta i skuggorna och se på hur båda sidor förgör varandra, medans vi sitter där i all vår neutralitet? Det spelar inte någon roll vem som blev våldtagen och varför. Det enda som spelade roll var att det HÄNDE. Så VARFÖR hände det? Det är lätt att skylla på testosteronet, men jag tror inte att det är vad det handlar om. VI lät det hände, VI SAMHÄLLET LÄT DET HÄNDA. Och det händer hela tiden. Den där killen som du möter i korridoren, han som är lite konstig, han som du kan skämta om på lunchen. Tänk ifall han blivit våldtagen? Skulle du bry dig mer då?
Det är det som jag finner så otroligt patetiskt med våldtäktstemat. Det kanske var en tjej som ingen gillade, en tjej som alla hade något emot, en tjej som var otrevlig mot allt och alla. Plötsligt blir hon våldtagen, och det är DÅ alla börjar bry sig. Ni som tycker att jag är dum i huvudet för att jag inte bryr mig, ni som tycker att mina argument inte håller. Till er så säger jag att börja bry er om dessa människor INNAN de blir våldtagna. Skratta inte åt dom på lunchen, utan sätt er bredvid dom och skratta med dom, inte ÅT dom. Om ni är beredd att göra det, om världen är beredd att göra det, då, först då och bara då så ska jag visa lite fejkat medlidande för att tillfredsställa folkmassorna.
En dag kanske det är jag som sitter där och trummar. Mina händer stelnar i minusgraderna när jag sitter där på torget. Men jag kommer aldrig att bli den personen, för den personen som sitter där och trummar förväntar att ni ska bry er. Jag kräver ingenting av er, inte ens medlidande. Jag kommer inte sitta där och trumma för då har jag valt att frysa ihjäl istället. Aldrig tänker jag komma krälande och be om ditt medlidande, aldrig.
Visst känns det befriande?
Blev många hårda ord när jag rörde om i getingboet, men tro mig. Jag är inte så elak som jag skulle vilja vara. Jag är inte heller så snäll som jag vill vara. Jämt när jag går på stan så ser jag hur den där gubben sitter och trummar och tigger pengar. Varför gör inte jag en insats? Varför går inte jag och bara ger en lite pengar? När jag var liten så ville jag jämt ge jättemycket pengar till fattiga, men jag har tänkt om nu.
Vad är det dom egentligen behöver? JO, ett jobb. Ett hus. Kan jag ge dom det? Nej. Jag kan bara ge dom en tjuga så dom kan köpa två cheeseburgare på mcdonalds för att slippa gå hungrig den dagen. Är det en ädel insats av mig? Jag vet inte längre. Det går att förändra världen, men det första steget är inte cheeseburgare, nej det är någonting annat. Det första man behöver i steget till förändring är en idé. Jag har ingen idé, därför så kan jag inte hjälpa den där mannen som sitter och trummar. Kanske han kommer sitta där och trumma i resten av sitt liv tills någon kreativ människa kommer upp med en idé till honom, eller så får han sitta där och dö en långsam utdragen död. Åh jag önskar att jag kunde rädda världen, men jag är ingen hjälte och det vet ni redan.
I det verkliga livet är det så svårt att urskilja gott och ont, eftersom det egentligen inte finns något rätt och fel. Det finns bara massa åsikter och åsiker är farliga. Det är därför jag inte beblandar mig i saker som inte angår mig, delvis våldtäker, mord och sånt skit. Ifall jag väljer en sida så kan jag inte byta utan att bli en förrädare. Alla ni som pratar om att ta ställning, varför det? Varför inte sitta i skuggorna och se på hur båda sidor förgör varandra, medans vi sitter där i all vår neutralitet? Det spelar inte någon roll vem som blev våldtagen och varför. Det enda som spelade roll var att det HÄNDE. Så VARFÖR hände det? Det är lätt att skylla på testosteronet, men jag tror inte att det är vad det handlar om. VI lät det hände, VI SAMHÄLLET LÄT DET HÄNDA. Och det händer hela tiden. Den där killen som du möter i korridoren, han som är lite konstig, han som du kan skämta om på lunchen. Tänk ifall han blivit våldtagen? Skulle du bry dig mer då?
Det är det som jag finner så otroligt patetiskt med våldtäktstemat. Det kanske var en tjej som ingen gillade, en tjej som alla hade något emot, en tjej som var otrevlig mot allt och alla. Plötsligt blir hon våldtagen, och det är DÅ alla börjar bry sig. Ni som tycker att jag är dum i huvudet för att jag inte bryr mig, ni som tycker att mina argument inte håller. Till er så säger jag att börja bry er om dessa människor INNAN de blir våldtagna. Skratta inte åt dom på lunchen, utan sätt er bredvid dom och skratta med dom, inte ÅT dom. Om ni är beredd att göra det, om världen är beredd att göra det, då, först då och bara då så ska jag visa lite fejkat medlidande för att tillfredsställa folkmassorna.
En dag kanske det är jag som sitter där och trummar. Mina händer stelnar i minusgraderna när jag sitter där på torget. Men jag kommer aldrig att bli den personen, för den personen som sitter där och trummar förväntar att ni ska bry er. Jag kräver ingenting av er, inte ens medlidande. Jag kommer inte sitta där och trumma för då har jag valt att frysa ihjäl istället. Aldrig tänker jag komma krälande och be om ditt medlidande, aldrig.
Visst känns det befriande?
Kommentarer
Trackback
