freddden

Jag är så trött på alla som klagar hela tiden. Jag är så trött på att de ser fel i allt och nämner det. Jag är så trött på dem som klagar och förväntar sig att någon ska bry sig. Det är då jag inser jag inser att jag är en av dem.


Jag är ännu tröttare på alla som pratar om hur bra deras liv , hur underbart det är och att de aldrig har varit så lyckliga. Jag är så trött på att de ser ned på oss "klagare" och ber oss skaffa ett liv. Kanske vi borde göra det? Och bli som dem? Det är då jag inser att jag är avundsjuk på dem. De som kan kalla sig lyckliga. Fast är det verkligen att vara lycklig? Jag kanske överskattar dem. Kanske betyder en "älskling" inte lika mycket som jag tror. Fast en gammal regel är att man gör det till vad det är. Åh det låter så logiskt när jag tänker efter.

Men det enda jag har att välja på i nuläget är att låtsas vara lycklig eller acceptera att jag är olycklig. Eftersom lyckan i sig inte finns inom min räckvidd så är alternativen till att leva ytterst begränsade. Börjar jag bli desperat? Det tvivlar jag på, men jag behöver inte "någon" längre. Jag vet exakt vad jag behöver och det finns inte inom min räckvidd just nu. Jag vet inte vad som gör mig lycklig, men jag vet vad som får mig att inte känna mig olycklig.

Det är du.