Ehm.
Kärlek har aldrig varit min grej. Det vet ni. Jag gillar mera sorg och hat och sånt :D VAD FÅR JAG UT AV DET undrar ni kanske. Alltså, det är en ganska intressant grej som kanske förändrar eran syn på mig.
Komiker är roliga. Eller hur? Men bara för att dom är roliga, betyder det att dom är glada hela tiden? Liksom, det säger emot sig själv. En ledsen komiker. Det låter bara dumt.
Samma sak är det för mig fast motsatsen. Även ifall jag skriver om ett totalt jävla mörker så betyder det inte att det ÄR så. Fast jag ser bra ut i smärta. Alla gör det. Man blir genast mycket vackrare. Konstigt det där med smärta.
Om många är när min äldsta dotter (Jag vet att jag kommer få en dotter så ni behöver inte ens ifrågasätta det) kommer hem med nån badass och säger att det är kärlek, då tänker jag minnas. Minnas den tid då jag var med min första tjej och sa att det var kärlek. Jag trodde verkligen det. Hur skulle det inte kunna vara det? MEN ICKE, skenet bedrar. Min dotter kommer hata mig för att jag säger att hon inte kan stava till kärlek. GUD så jag längtar, att vara en vis man i mina bästa år. Jag kommer få smarta barn.
Nu kommer vi till ett nytt sidospår, men jag kan inte låta bli. När det är någonting jag inte förstår så brukar jag skylla på att jag bara är 16 år. Är det en ursäkt? Kan man inte vara klok som tonåring? Egentligen inte, eftersom visheten kommer med åren. Så vad är jag? Det känns fel att säga smart, för jag svarar inte alltid rätt på alla frågor som ställts. Jag ställer frågorna istället.
Så frågan är (haha), VAD ÄR JAG?
Ifall du har orkat läsa hela inlägget, så försök ge mig ett bra svar. För jag är bara frågeställaren.
Komiker är roliga. Eller hur? Men bara för att dom är roliga, betyder det att dom är glada hela tiden? Liksom, det säger emot sig själv. En ledsen komiker. Det låter bara dumt.
Samma sak är det för mig fast motsatsen. Även ifall jag skriver om ett totalt jävla mörker så betyder det inte att det ÄR så. Fast jag ser bra ut i smärta. Alla gör det. Man blir genast mycket vackrare. Konstigt det där med smärta.
Om många är när min äldsta dotter (Jag vet att jag kommer få en dotter så ni behöver inte ens ifrågasätta det) kommer hem med nån badass och säger att det är kärlek, då tänker jag minnas. Minnas den tid då jag var med min första tjej och sa att det var kärlek. Jag trodde verkligen det. Hur skulle det inte kunna vara det? MEN ICKE, skenet bedrar. Min dotter kommer hata mig för att jag säger att hon inte kan stava till kärlek. GUD så jag längtar, att vara en vis man i mina bästa år. Jag kommer få smarta barn.
Nu kommer vi till ett nytt sidospår, men jag kan inte låta bli. När det är någonting jag inte förstår så brukar jag skylla på att jag bara är 16 år. Är det en ursäkt? Kan man inte vara klok som tonåring? Egentligen inte, eftersom visheten kommer med åren. Så vad är jag? Det känns fel att säga smart, för jag svarar inte alltid rätt på alla frågor som ställts. Jag ställer frågorna istället.
Så frågan är (haha), VAD ÄR JAG?
Ifall du har orkat läsa hela inlägget, så försök ge mig ett bra svar. För jag är bara frågeställaren.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Själv ser jag inte på kärlek på det sättet, känslorna kan mycket väl vara riktiga redan som rebellisk tonåring. Problemet är att livet hela tiden kräver erfarenhet, även i relationer. Så om man finner kärlek i unga år så har man oftast inte förståndet att behålla den och låta den växa. Man förstår inte livet tillräckligt väl och därför kan relationen aldrig bli något riktigt. Vilken då kan ses som en kärlek som inte är äkta. Sen är det klart att det finns undantag, till och med många av dem, då inte ens känslorna är äkta utan endast tros vara det. Jag tror bara att det inte aktuellt i alla fallen.
Postat av: Anonym
kärlek är tur
Trackback
