Önsketanke, tänk om alla var som jag
Idag fick jag två bra känslor. Hur menar jag då? Alltså, två stunder på den här dagen gjorde det till en speciell dag.
Första tillfället var i matsalen. Sitter och lyssnar på en låt som jag inte har lyssnat på skitlänge. Då är det som om en kraft sveper in mig i ett osynligt täcke. Jag blundar och känner en rysning längs ryggen. Ni vet säkert att man kan minnas saker när man lyssnar på en gammal låt, men jag mindes ingenting. Inga bilder, inga röster, inga lukter. Jag mindes bara känslan, och den känslan fick mig att rysa av välbehag. Sen var det din reaktion. Du som att snett till höger framför mig. Jag ser nyfikenheten i din blick, du undrar vad tusan jag just gjorde. Tänk ifall alla i matsalen satt och blundade i några sekunder och rycker till lite i kroppen. Rätt coolt. (Önsketanke, tänk om alla var som jag)
Andra tillfället var när jag gick på den där tipsrundan (observera att den sög) och var i andra tankar som vanligt. Plötsligt får jag höra ett "Hej Fredrik" och min hjärna reagerar blixtsnabbt men kroppen hänger inte riktigt med lika fort. Jag ser dig och hinner precis klämma fram ett "heeeeej" innan allt är borta lika fort som det kom. Det som gjorde det hela coolare var att jag lyssnade på musik (som vanligt) och då var det som om att allt gick i slowmotion. Därav min sega reaktion.
Det är livets små stunder som gör det värt att leva. Något oväntat. Något hastigt. Jag försökte återuppleva känslan som jag fick i matsalen efteråt, men det gick inte. Låten passerade förbi obemärkt. Kanske är det bara det undermedvetna som kommer ihåg känslor?
Första tillfället var i matsalen. Sitter och lyssnar på en låt som jag inte har lyssnat på skitlänge. Då är det som om en kraft sveper in mig i ett osynligt täcke. Jag blundar och känner en rysning längs ryggen. Ni vet säkert att man kan minnas saker när man lyssnar på en gammal låt, men jag mindes ingenting. Inga bilder, inga röster, inga lukter. Jag mindes bara känslan, och den känslan fick mig att rysa av välbehag. Sen var det din reaktion. Du som att snett till höger framför mig. Jag ser nyfikenheten i din blick, du undrar vad tusan jag just gjorde. Tänk ifall alla i matsalen satt och blundade i några sekunder och rycker till lite i kroppen. Rätt coolt. (Önsketanke, tänk om alla var som jag)
Andra tillfället var när jag gick på den där tipsrundan (observera att den sög) och var i andra tankar som vanligt. Plötsligt får jag höra ett "Hej Fredrik" och min hjärna reagerar blixtsnabbt men kroppen hänger inte riktigt med lika fort. Jag ser dig och hinner precis klämma fram ett "heeeeej" innan allt är borta lika fort som det kom. Det som gjorde det hela coolare var att jag lyssnade på musik (som vanligt) och då var det som om att allt gick i slowmotion. Därav min sega reaktion.
Det är livets små stunder som gör det värt att leva. Något oväntat. Något hastigt. Jag försökte återuppleva känslan som jag fick i matsalen efteråt, men det gick inte. Låten passerade förbi obemärkt. Kanske är det bara det undermedvetna som kommer ihåg känslor?
Kommentarer
Trackback
