freddden

Idag var jag en kolibri. Fick en fin utomkroppslig upplevelse. Det går till såhär.

Fredrik sitter tyst och stirrar på en punkt. Plötsligt så händer det. Det är som om någon skruver ned volymen på världen runt omkring. Folk skrattar och pratar högt, men det försvinner långsamt. Plötsligt en kommer ett gällt ljud. KRRRRRRI! Fredriks själ flyger ur den gråa trista kroppen och flyger runt och är en Kolibri. KRRRRRRI! Den gör ett varv runt rummet och skrattar åt de dumma människorna där nere. Kolibrin är fri, den är inte slav i människornas värld. Kolibrin landar på Fredriks axel. Fredrik reagerar inte. Ingen annan heller. De fortsätter med pratet som ibland avbryts av ett skratt.

Kolibrin tycker synd om de andra själarna som är instängda i sina människor. Han försöker på kontakt med själarna, men de hör honom inte, de ser honom inte. Människorna uppfattar detta, men de väljer att inte visa det för sina själar. KRRRRRI! Kolibrins läte ekar i rummet och han hör ett svagt svar någonstans där borta. KRRRRRI!
En lika färggrann Kolibri som honom själv närmar sig med lätta vingtag. Den sätter sig på Fredriks ena axel. Det är en hon. Hon är den vackraste Kolibri som han har sett. De två Kolibrierna utbyter blickar och lämnar Fredriks axlar för att flyga . Högt över de gälla rösterna, långt ifrån de meningslösa babblet. De två Kolibrierna är lyckliga, för det är bara dem. Även i en grå trist värld är de lyckliga. För de är inte ensamma, de har varandra. Tillsammans färglägger de världen. Tillsammans ska de fria hela världens Kolibrier. KRRRRRRI!

Men som genom ett trollslag så stannar världen till. Människorna börjar resa på sig. Babblet och skrattet avtar. Kolibrin stirrar först på sin Fredrik sen tillbaka på den andra Kolibrin. Men den andra är borta. Den har redan återvänt till sin människa. En människa som inte Fredrik känner igen. En människa som Fredrik kanske aldrig kommer hitta. Kolibrin ryser av tanken och flyger mot Fredrik och låter världen höra ett sista KRRRRRRI innan den dyker in i Fredriks kropp. De kommer alltid vara ett, alltid leva i symbios med varandra.

Som ett nyfött barn vaknar Fredrik ur sina tankar. Han är alldeles omtumlad. Det känns som han har träffat en ny människa. Han ser sig om och alla andra har börjat resa sig för att gå. Raskt kommer han upp på bena ur den sköna soffan och beger sig iväg med de andra. Men han kan fortfarande inte förstå sig på den här nya känslan. Innan han lämnar rummet ser han en tjej han aldrig sett förut, men som det ändå är något bekant med. Hon ger Fredrik en hastig blick och ett ursäktande leende, sen vänder hon bort blicken och säger något till sin kompis.
Fredriks kompisar ropar på honom att komma, och han dröjer kvar med blicken ett tag till, som om varje sekund var dyrbar, men tillslut så ger han sig. Han vänder ryggen åt den flickan och han känner hur han blir genomborrad av blickar bakifrån. Men han vänder sig inte för att titta. Innerst inne vet han.

KRRRRRRI!