freddden

Alltså , efter ett skönt sommarlov är du tillbaka i skolan. Den stora förändringen i år är att nu ska du få betyg. De första veckorna är som vanligt inte lika intensiva och det tackar du för. Men klassen har nu påbörjat upplösningen.
Plötsligt så förvandlas klassen och de är inte en klass längre.

Klassen har förvandlats till en grupp individer, folk som du trodde att du kände. Även fast de inte visar sin ångest öppet så kan du se skymten av den i deras vilsa blickar.
Du går förbi en person som sitter på en bänk och stirrar in i väggen. Det kanske är någon i din klass som alla hatar. Du förstår inte hur man kan vara en sådan person. Men vissa vill bli hatade. Vissa älskar att bli hatade. Att vara en fläck på skjortan.

Åttan fortsätter långtsamt och du blir kär. Vissa säger att det var i den åldern man var som mest kär. Kanske.
Men även som mest förtvivlad. Du blir nervös när den personen tittar på dig och du slår bort med blicken. Du älskar att se personen le. Du skulle göra vadsomhelst för den här personen.

Sen kommer ångesten som en våg och dränker dig i din egna förtvivlan. Du sitter inte på en bänk och stirrar in i väggen. Nej. Du är fången i din egen hjärna. Fängslad i ditt lidande.

Personen som du har brytt dig så mycket om. Du betyder ingenting för den. Du är bara en del av väggen. Så tänk nästa gång du ser en person som stirrar in i väggen. Du ser bara en vägg, men de ser något annat.

Tillslut är din ångest borta. Men den har förändrat dig. I din osäkerhet så har du blivit någonting du inte är och någonting du inte vill vara. Dock så är det priset.
Det du förr sade nej till, säger du nu ja till. Vänner som du förut värdesatte högt har nu försvunnit och du träffar nya, häftigare vänner. Du tror att du är lycklig, som att alla andra tror att du är lycklig.

Innan vi ska sova så visar vi vårt riktiga jag. Du vill inte vara ditt gamla jag, för den var det ingen som gillade. Men du vill inte heller vara ditt nya jag, för det gillar alla utom du.
Så vad gör du ? Du sneglar på en kniv i närheten.

Du undrar ifall någon skulle sakna dig, om klassen skulle vara på begravningen eller ifall någon skulle gråta. Tanken retar dig. Att du skulle vara med värd i döden än i livet för de andra. Men vad skulle de komma ihåg dig som ? Den som inte orkade hela vägen ? Den som gav upp ? Den som hade modet att vara feg ?

Tanken ger dig hopp. Att du är viktig.


Nästa dag i skolan så ser du världen på ett annat sätt. Idag så har varje elev en egen färg. Äntligen förstår du.
Förut så var din värld svart-vit och du var svart-vit i andras världar också. Men nu när alla har en egen färg i dina ögon, så har också du en egen färg i deras ögon.

Allting börjar klarna nu. Nu är åttan snart slut. Du ser hur alla färger i din klass tar ett steg ifrån varandra för varje dag som går.

Alla

går

sin

egen

väg.

Du tar med dig en sak till nian. Hoppet. Det stärker dig

och mig.









ps.( Jag förväntar mig inte att du orkar läsa allt det här:)