freddden

Fredrik: undra hur många andra som sitter själva ikväll... en oskyldig lördagskväll som denna.

Frans: tror alla gör det ibland


Åh, men ingen väljer att visa det. Ingen vill framstå som ensam och misslyckad. Eller? Nej, tänkte väl det. Så gör något annorlunda och skrik ut din frustration. Skrik med mig, och tillsammans så skriker åt vi den här patetiska världen som vi patetiskt nog lever i. Visst låter det rätt? Inte? Då får vi låtsas att vi är lyckliga istället. Kom och ta min hand så lägger vi oss i gräset och stirrar upp mot den klarblåa himlen som bara finns i mitt huvud. Sedan så kysser vi varandra som man bara kan göra i mina fantasifulla drömmar. Tillsammans så är vi lyckliga i den värld som jag så försiktigt och varligt har skapat. Den värld som inte existerar utanför mina pannben, den värld som ni tvivlare föraktar, den värld som jag hatar att älska och som jag älskar att hata.

Vill du vara med i min värld och låtsas? Kom och ta min hand så försvinner vi ett tag, försvinner i min värld och låtsas lite. Visst låter det vackert? Inte? Sitt och grina i din verkliga värld då. Mig kvittar det. Fast nej, nu börjar jag bli fast igen. Fast i det som inte finns, i det som inte existerar. Snälla, gör inget som jag hade gjort. Försvinn. Bort från min fantasivärld. Du förintar den med det massförstörelsevapen som du kallar sanning. Sluta. Försvinn.

Jag förtjänar inte det här.

Får massa patetiska skuldkänslor nu. När "alla" andra pratar om hur kul dom har. Visst låter det patetiskt att sitta och tycka synd om sig själv för att man inte gör något roligt? Men sådan är jag, och när någon visar hur jag skulle kunna ändra på det så säger jag bara nej. "Nej, det går inte" eller "Nej, jag orkar inte". Varför har jag blivit en sådan sjukt tråkig människa? Jag har inte alltid varit såhär. En gång så hade jag sagt "JA ABSOLUT" så fort jag fick chansen till någonting, men inte nu längre.

Snart så kommer jag växa fast där jag sitter och vad kan jag göra åt det? Är positivt tänkande det första steget? Jag vet inte längre, allt sådant där känns så främmande nuförtiden och jag har blivit en främling för mig själv. Jag vet inte längre vad jag gillar att göra, jag vet bara vad jag hatar. Det är så lätt att hata, för man kan göra det i sådana stora skalor utan att någon egentligen märker det. Jaa, pessimisten får ut sitt budskap ännu en gång. ÅNGEST.

Så vad gör jag för att klara av den här ...tomheten? Jo, jag ljuger för mig själv och ni ska veta att jag är grymt duktig på det. Varenda liten lögn sväljer jag hel och lever på. Visst är det patetiskt? Sitter nästan och skrattar åt mig själv och den ironi som jag har fastnat i. Men jag tänker inte be dig hjälpa mig ur den skiten, du kan bara peka ut vägen, den väg som JAG måste kämpa mig igenom. Du kan inte dela bördan, bara hjälpa mig på rätt väg och stötta mig. Det är väl ändå inte för lite begärt?

För allt jag begär är bara en vänlig blick. Uppmuntrande ord. En hes viskning om varför det här händer. Varför jag låter det hända. Jag ber och bönar inte om din hjälp, inte heller om det medlidande. Skänk mig bara en tanke när du känner dig ensam. Slå bort dessa skuldkänslor ur mina tankar så ska vi kunna resonera om hur det egentligen ligger till. Bara några uppmuntrande ord. Snälla, jag begär inte mer.

Viska tyst så ingen annan hör, bara så jag hör. Schhh...

Det är samtidigt den där känslan av Woody som jag får. Nu kanske du tycker att det blev för mycket Toy Story-metaforer, men den filmen har ett sånt pass vackert budskap och så verklighetstrogna karaktärer. Ifall du inte har sett Toy Story på länge, så gör det igen. Jag älskar dom filmerna.

Men för att gå tillbaka till Woody. Jag är favoritleksaken och alla ser upp till mig. Jag är älskad av alla, men sedan kommer det en nykomling i min värld. Buzz Lightyear tar uppmärksamheten från mig, och jag känner mig ensam och övergiven. Jag får känslan att jag inte duger för de andra längre, för Buzz är så mycket bättre på allt än mig. Ingen vill ha mig längre. Även fast det inte är Buzz´s syfte så gör han det omedvetet. För varje ord han säger så känner jag mig sämre och sämre. Jag trodde att jag var speciell för någon, men det fanns tydligen någon som var bättre än mig. Buzz är Andys nya favoritleksak nu. Jag är bortglömd.

En bortglömd leksak.

Det är just den här känslan av samhörighet. Den känslan fick jag känna igår och det kändes så konstigt... Det bara bubblar i magen av... jag vet inte, lycka? Innan jag träffade dig igår så var jag helt tom, sedan kom du och fyllde mig. Jag behövde det verkligen och nu ska jag använda mig av det tills jag blir tom igen. För ja, tom kommer jag bli igen och då behöver jag dig och dina tankar. Sådan är jag. Så otroligt lättinspirerad av andra.

Igår insåg jag vad jag hade skapat. En plats där människor som mig kan samlas. Jag kan möta nya människor utan att behöva gå utanför min dörr. De här människorna kan dyka i mina djupaste tankar utan att ens prata med mig. Det är vad jag älskar med min blogg och andra bloggar överhuvudtaget. Igår träffade jag underbara människor som jag aldrig hade träffat annars.

Eller? Men då hade det varit under andra förhållanden. Då hade ni bara sett mitt skal. Inte de djupaste tankarna som jag väljer att dela med mig av här. Vad föredrar du? Självklart är ju en blandning det bästa. Jag är inte alltid så här djup. Jag har många andra egenskaper, men som är svåra att visa just här på bloggen. Vi kanske träffas någon dag du och jag, under andra förhållanden. Försök då att se djupare, bortom alla skyddsmurar, så ska jag göra samma sak.

Termen "Du och jag" slutar exsiterar och istället föds en annan.

"Vi".

Och det enda som rinne igenom mitt huvud är negativa tankar. Som vanligt då? Men idag så har jag utsatt mig själv för ganska mycket hemskheter om jag får säga det själv. Det är då inga fysiska åkommer, bara jobbiga val. Skulle jag berätta hela sanningen så skulle ni höja ögonbrynet, så jag väljer att inte göra det. Bara för vissa. Mina favoritpersoner, som jag kan prata om allt med. Det låter väl ändå bra?

Jag önskar att jag kunde prata med alla er som jag inte känner. Du som läser det här nu, varför pratar vi inte istället? Är du rädd att det skulle sabba din bild av mig? Anonyma människor som smyger som skuggor i mina tankar, i mitt hav. Varför kan vi inte prata? Det här är den andra fredagskvällen i rad som jag spenderar ensam, delvis för att jag inte mått så bra. Ska vi prata om det? Du och jag? Angående mitt välmående så finns det antingen väldigt mycket, eller ingenting alls att prata om. Det beror på hur du vill lägga upp det. Jag diskuterar hellre dina problem och finner en lösning. Det låter väl bra?

Det är då jag känner mig som Buzz Lightyear i Toy Story. Jag trodde att jag var speciell, jag trodde att jag hade en meningen med livet, men jag var inte speciell. Jag var aldrig speciell. Jag var aldrig någon Space-Ranger utan bara en vanlig leksak som finns i miljoner exemplar. Jag trodde att jag betydde någonting för någon och det är först i slutändan som Woody berättar det för mig. Han säger att det inte finns något viktigare än att vara en liten pojkes leksak. Det är först då som jag inser att jag har varit speciell hela tiden, men inte speciell världsomfattande. Jag kommer inte rädda att världen, men jag kan förbättra världen genom att bli lekt med. Så du som sitter där och funderar över detta inlägg, lek med mig. Jag behöver bli lekt med, för det är mitt syfte.

Jag vill vara speciell för dig, inte för mängden.

Respekt, medlidande, empati... Och så vidare.

Blev många hårda ord när jag rörde om i getingboet, men tro mig. Jag är inte så elak som jag skulle vilja vara. Jag är inte heller så snäll som jag vill vara. Jämt när jag går på stan så ser jag hur den där gubben sitter och trummar och tigger pengar. Varför gör inte jag en insats? Varför går inte jag och bara ger en lite pengar? När jag var liten så ville jag jämt ge jättemycket pengar till fattiga, men jag har tänkt om nu.

Vad är det dom egentligen behöver? JO, ett jobb. Ett hus. Kan jag ge dom det? Nej. Jag kan bara ge dom en tjuga så dom kan köpa två cheeseburgare på mcdonalds för att slippa gå hungrig den dagen. Är det en ädel insats av mig? Jag vet inte längre. Det går att förändra världen, men det första steget är inte cheeseburgare, nej det är någonting annat. Det första man behöver i steget till förändring är en idé. Jag har ingen idé, därför så kan jag inte hjälpa den där mannen som sitter och trummar. Kanske han kommer sitta där och trumma i resten av sitt liv tills någon kreativ människa kommer upp med en idé till honom, eller så får han sitta där och dö en långsam utdragen död. Åh jag önskar att jag kunde rädda världen, men jag är ingen hjälte och det vet ni redan.

I det verkliga livet är det så svårt att urskilja gott och ont, eftersom det egentligen inte finns något rätt och fel. Det finns bara massa åsikter och åsiker är farliga. Det är därför jag inte beblandar mig i saker som inte angår mig, delvis våldtäker, mord och sånt skit. Ifall jag väljer en sida så kan jag inte byta utan att bli en förrädare. Alla ni som pratar om att ta ställning, varför det? Varför inte sitta i skuggorna och se på hur båda sidor förgör varandra, medans vi sitter där i all vår neutralitet? Det spelar inte någon roll vem som blev våldtagen och varför. Det enda som spelade roll var att det HÄNDE. Så VARFÖR hände det? Det är lätt att skylla på testosteronet, men jag tror inte att det är vad det handlar om. VI lät det hände, VI SAMHÄLLET LÄT DET HÄNDA. Och det händer hela tiden. Den där killen som du möter i korridoren, han som är lite konstig, han som du kan skämta om på lunchen. Tänk ifall han blivit våldtagen? Skulle du bry dig mer då?

Det är det som jag finner så otroligt patetiskt med våldtäktstemat. Det kanske var en tjej som ingen gillade, en tjej som alla hade något emot, en tjej som var otrevlig mot allt och alla. Plötsligt blir hon våldtagen, och det är DÅ alla börjar bry sig. Ni som tycker att jag är dum i huvudet för att jag inte bryr mig, ni som tycker att mina argument inte håller. Till er så säger jag att börja bry er om dessa människor INNAN de blir våldtagna. Skratta inte åt dom på lunchen, utan sätt er bredvid dom och skratta med dom, inte ÅT dom. Om ni är beredd att göra det, om världen är beredd att göra det, då, först då och bara då så ska jag visa lite fejkat medlidande för att tillfredsställa folkmassorna.

En dag kanske det är jag som sitter där och trummar. Mina händer stelnar i minusgraderna när jag sitter där på torget. Men jag kommer aldrig att bli den personen, för den personen som sitter där och trummar förväntar att ni ska bry er. Jag kräver ingenting av er, inte ens medlidande. Jag kommer inte sitta där och trumma för då har jag valt att frysa ihjäl istället. Aldrig tänker jag komma krälande och be om ditt medlidande, aldrig.

Visst känns det befriande?

Såg just en grupp på facebook för en 14-årig Linnea som blev våldtagen och killen typ hyllades. Ni vet säkert vad jag pratar om så jag tänker inte göra någon invecklad förklaring.

Det är vid sådana här tillfällen som jag håller mig neutral. Nu kanske du sitter och tänker: "VARFÖR I HELVETE SKULLE FREDRIK GÖRA DET? NU HAR JAG TAPPAT MITT FÖRTROENDE FÖR HONOM." Men det handlar inte om det, det handlar om att jag hatar åsikter. I sådana här grova brott som våldtäkt så är det VÄLDIGT mycket känslor inblandade, och de känslorna förstör själva syftet med "rätt" och "fel". Finns det rätt och fel eller finns det bara åsikter? Folk kan inte förvänta sig att jag ska komma som en utomstående person och TA NÅGOT PARTI bara för att det är synd om en tjej? Precis i fallet med "Engla". Varför ska jag bry mig? Det har inte ett dugg att göra med mitt liv. Och vad spelar det för roll ifall jag säger att "det är synd om henne"

Jo mina kära läsare, det ska jag tala om för er. Den enda skillnaden med att jag säger den meningen är att samhället accepterar mig som en socialt kompetent individ. Ifall jag däremot inte skulle bry mig så blir jag kallad grym,iskall eller bara dum i huvudet. Varför då? Varför ska jag låtsas tycka synd om någon som jag aldrig har träffat, någon som jag förmodligen aldrig kommer träffa? VARFÖR begär samhället det här av mig? Helt enkelt för att man "ska" tycka synd om vissa personer ibland. Jag tycker det är patetiskt. Själva idén med att tycka synd om folk. Skulle du vilja att folk tyckte synd om dig? Försök att föreställa dig situationen där du har blivit våldtagen. Alla dessa patetiska människor som du inte känner kommer och säger att de tycker synd om dig. Vaddå, gör det så att våldtäkten slutar existera? Tar det tillbaka alla händelser? Nej. Det gör inte ett skit, de bara visar att de låtsas bry sig. Visst är samhället lustigt uppbyggt?

Men för att återgå till Linnea 14 år, tycker inte ni att det är ganska annorlunda att en 14-åring vågar gå och anmäla en våldtäkt sådär helt själv? För SJÄLV var hon, här citerar jag från facebook gruppen:

"Ett par dagar efter att Linnea polisanmält började rykten att cirkulera. Ingen trodde på henne. Linneas skolkompisar tog ställning för killen, och hon stod ensam. På skolavslutningen möttes pojken med jubel. Samma kväll våldtog han en flicka till."

Så hon vågade gå ensam till polisen , helt övergiven och göra en anmälan? Det är ganska starkt, men det känns som vi målar upp fel slags hjälte här. Var hon verkligen HELT ensam? Jag önskar att jag kunde svara på det, för då hade det här inlägget blivit intressantare... En annan grej är att ingen trodde henne. Nähä? Vad för slags kompisar var det? Dom kanske inte var värda så mycket trots allt? Som den här facebook beskriver det, pojken möttes med ljubel på skolavslutningen. Varför då?

Det skulle ha kunnat varit DU som stod där och klappade händerna. Eller är alla sadistiska svin där Linnea kom ifrån? Var verkligen alla så grymma? Tyvärr så kan jag inte ge dig svaren, bara ställa frågorna. Hade DU stått där och jublat ifall den där pojken var din bästa kompis? Hade du stöttat honom eller hade du övergivit honom för att stötta en människa du aldrig känt? Vad hade du gjort egentligen? Bara du kan svara på det. Det som bidrog till att han våldtog en flicka var på grund av dig. DU stod där och klappade händerna, DU stod där och jublade. Det var den uppmuntran den här killen behövde. Han behövde bara din support som vän. Du ser, genom att bara vara en vän kan du bidra till våldtäker.

Så se det hur min synvinkel. Att tycka synd om människor hjälper ingen, allra minst den personen. Om du verkligen hatar våldtäkter och allt sånt, se till att stå vid dina vänners sida från början. Sedan kommer det inet så självklara valet som du kanske kommer att stå inför. Vad ska du välja?

Ett våldtäktsoffer eller din bästa kompis som våltdagit?

Valet är ditt.

Åh kära du, jag känner igen den där känslan av falskhet, följd av besvikelse.

Visst är det ironiskt? Skillnaden mellan hat och kärlek är ganska liten. Det är bara att byta något ord.

Jag älskar ditt leende/Jag hatar ditt leende.
Jag älskar dina tankar/Jag hatar dina tankar.
Jag älskar dina ögon/Jag hatar dina ögon.

och så vidare...

Grejen är att... Jag har aldrig älskat eller hatat någon som PERSON. Skillnaden är den att det är några som har varit nära. Det finns dock en övervägande skillnad, vilket är att det är mycket lättare att hata än att älska. Hur tänker jag då? Jo, det är så lätt att se alla människors brister, se ned på deras problem och tala om för dom hur sorgligt det egentligen är att dom framstår så patetiska. Visst låter det där med hat lätt? Det är ganska kul också tills det vänds TILLBAKA mot dig. Kärlek har också samma slutskede, där den vänds TILLBAKA mot dig. Eller så gör det inte det. Då suger det att älska.

Finns det inget mellanläge? Jo, det finns säkert en gråzon där alla simmar runt och krockar med varandra, sen förflyttas ens tankar närmare kärlek eller hat. Det beror helt på vem man krockar med i gråzonen. Åh jag önskar att vi kunde sudda ut alla dessa gränser och bara göra som vi ville. Visst låter det bra? En värld utan kärlek och hat? Eller låter det som en tråkig värld? En värld utan känslor? Det är upp till dig.

FÖR VISST, både kärlek och hat gör ont, vilket betyder att det kan vara negativa tillstånd. En viktig grej är att hat aldrig kan sätta dig i ett positivt tillstånd en längre tid. Ifall du bara fortsätter att hata så kommer du tillslut till en punkt där du hatar hela världen och allra mest dig själv. Låter det som ett livsideal att sträva efter? Nej jag vet, men sitt inte heller och låten världen mata dig med skit. Spotta ut det i ansiktet på dom och se hur dom torkar bort det ur ansiktet. Ta aldrig skit ifrån någon. Du är värd så mycket mer. tänk på det.

Det absolut värsta i hela världen som någon kan säga till dig.

"Vi har inte så mycket gemensamt längre..."

Syftar först och främst inte bara på kassa kärleksförhållanden, däremot vänskapsförhållanden. Har du glidit isär från någon du älskar eller någon du tycker om? Visst är det en okontrollerbar känsla? Man ser hur sprickan bara växer och växer, men man tänker inte så mycket på det , för det går så pass långsamt. När du tittar igen så ser du att det har uppstått en klyfta mellan er, där då står inför ett ultimatum: Välj vilken sida du ska stanna på, för du kan inte välja båda sidor om sprickan. Den sida du väljer kommer du få leva på ett tag, kanske resten av ditt liv.

Det är då du kan få höra är den absolut värsta meningen i hela världen. "Vi har inte så mycket gemensamt längre". Vad gör man då? Ska man kasta sig i sprickan mellan de båda plattorna som man slits emellan? VILKET VAL! Det är ju även våra val som avgör vilka vi är, så du kanske gör ett val för livet trots allt. Inte just vänval, men val på vem du är. Vem är du egentligen? VARFÖR GÖR DU DET HÄR?

Med tusen frågor dansande i huvudet så fokusera på en sak. Vem du är. Inte vem dina kompisar gör dig till, inte vem dina fiender gör dig till. Utan vem du är för dig själv. Jag tycker det är viktigt. Var inte rädd för världens värsta mening, för den visar bara att du har förändrats. Till det positiva eller negativa? Åter igen.

Du bestämmer.

Det är först när man står och stirrar på avgrunden som man verkligen förstår hur långt man kan falla. Du sluter ögonen medans du släpper kontrollen och låter dig uppslukas av glömskan. Det är bara så skönt att som en droppe låta sig dras ned i den strömmen.

Kommer du ihåg den där känslan vi brukade ha? Skämten vi brukade skratta åt? En efter en så har de fallit ner i glömskans våldsamma flod, precis som du har. Du lät dig själv dränkas i glömska och du bad mig göra detsamma, men jag vågade inte. Jag vågar inte glömma allt vi hade, alla minnen klamrar sig fast som droppar vid en gren, men tillslut faller de ned i glömskans flod. En efter en. Minnena var allt jag hade, så vad är jag nu? Jag känner mig naken och ärrad, sår som inte tiden kan läka. Bara glömska. Du säger att det går över, men jag vågar inte tro på det. Du säger att det blir lättare, men jag tvivlar.

Så jag blundar medans jag släpper kontrollen och låter mig falla och uppslukas av glömskan. Pessimisten skriker som besatt, men det blir han sista skrik. Nu ska du och jag bada i glömska. Bara du och jag. Pessimisten är död, länge leve pessimisten.

Har just suttit och plöjt igenom mina två episoder av House, och det senaste avsnittet var så sjukt inspirerande. Det handlade om en bloggare och hennes problem. Det där var en lam beskrivning, men det var ett oerhört vackert budskap.

För det första, kan man känna någon bättre genom en blogg än i verkligheten? I verkligenheten så är det alla sinnesintryck som styr, syn,lukt, etc... Men ansikten och alla de andra sinnesintrycken kan vara vilseledande. Kanske kan man känna en person bättre genom att läsa dennes blogg? För där delar man med sig av alla sina tankar, alla tankar som annars går förlorade. Underskatta inte dina tankar, för det är dina tankar. Låt inte de gå förlorade. Jag har några vänner som jag har känt jättelänge, men ändå så kan jag inte veta vad som rör i deras huvud nu, förutom när de berättar för mig. Tänk på vad mycket du och alla andra som inte bloggar sitter inne med. All smärta, alla tankar som du tänker när du är ensam. Vart tar de vägen?

För det andra, kan man bli kär i någon genom en blogg? Vad är det du blir kär i verkligheten? Någons utseende? Viljan att vilja vara så nära den personen som det går? Dessa saker är bekanta för mig. Jag vet att vissa har lättare att bli kära än andra, men vad blir du kär i egentligen? Kan det inte vara så att man kan bli mer kär i en person genom att läsa dennes blogg, att vandra rätt in i dennes tankar och inse, att man själv tänker dessa tankar. Jag behöver dock påpeka, att det kan vara underbart att se in i en annan människas ögon, en som man älskar. Alla dessa tankar som går förlorade. Vart tar de vägen? T.o.m jag som bloggar väldigt mycket om mina tankar, trots att jag gör det så har jag tankar som går förlorade. Jag sitter nu inte och tvingar er att börja blogga, utan att försöka uttrycka era tankar på ett papper eller på datorn. Jag tror att alla behöver det, för vi tänker alla tankar. Det spelar ingen roll hur viktiga eller smarta dom är, bara att det är DINA tankar.

Jag har tagit del av folks tankar online. Jag har blivit kär i människor online med att läsa deras bloggar. Gör det mig konstig för att jag blir kär i folks tankar? Vad är det egentligen att vara kär? Det är den frågan alla tvivlare måste ställa sig först. Det går så länge man hoppas, så länge man tror. Sluta inte tro och ge aldrig upp, så kommer du vinna i slutändan. Jag lovar det.

Nu får jag sådana här konstiga tankar igen...

Sitter och har puffkrig på facebook, vem kommer att vinna? Facebook kommer inte att finnas för evigt, och jag kommer inte sitta och puffa tillbaka för evigt. Så vem kommer vara den siste att puffa? Lika här på bloggen, kan ni tänka er mitt SISTA inlägg? Visst låter det läskigt? För någon gång kommer det ju bli ett sista inlägg! Det sista inlägget som jag någonsin skriver? Och vem skulle få den sista kommentaren?

Sådana här tankar, inte bara om internet saker, får jag hela tiden. När kommer jag åka buss för sista gången i mitt liv? När kommer jag åka utomlands sista gången i mitt liv? Ifall man ser varje gång som sin sista så kanske man uppskattar saker man gör mera? Eller vad tycker ni? Kan ni tänka er sista gången ni äter? Sista gången ni duschar? En av de sista gånger som jag har upplevt är att tappa tänder... Det kommer ALDRIG mer hända för mig på naturlig väg. Visst är det en konstig känsla? Som att man inte kontrollerar sitt liv på något sätt? Tänk sista gången du ser in i ögonen på den du älskar, sista gången ni har sex eller sista gången ni pratar med varandra.

VARJE ÖGONBLICK kan vara det sista. Jag vill gärna kontrollera mitt liv, men nu känner jag mig utlämnad åt ödet. Jag kan inte kontrollera sista gången jag gör någonting... Bara första gången, och inte ens det påverkar jag helt själv. Vissa saker sker bara, med eller utan ödet. Visst är det en vacker tanke? Att vi egentligen inte behöver göra så mycket? Vi behöver bara trampa på pedalerna medans ödet styr. Är det så livet funkar eller är det bara så jag vill se det för att det ger mig någon slags trygghet?

Åh jag vet inte. Jag hoppas bara att det här inte är mitt sista inlägg och det inte blir din sista kommentar. Nu ska jag försöka plugga lite på samhällskunskapen, som jag hoppas inte blir mitt sista prov... Eller ska jag kanske ta en sista måltid? Åh nu börjar jag överdriva, har iallafall gett dig en funderare att tacklas med.

LYCKA TILL!

Schhh, hör du den där rösten som säger åt dig att du kommer lyckas? Den rösten som säger att dig att det kommer gå bra? Den röst vars budskap du misstolkar?

För det gör inte jag längre... Aldrig mer ska jag kväva mig själv i mitt eget misslyckande, aldrig mer ska jag se upp till himlen och fråga varför världen är så grym. Den enda frågan jag kommer kunna ställa till mig själv i fortsättningen är hur jag kan vara så grym emot mig själv? Hur kan jag låta det här ske när jag ser handlingen sättas i rörelse? Jag är väl ändå herre över mig själv?

Tänk på det nästa gång ifall du ligger i din säng och frågar mörkret varför det inte går som du hade hoppats. Tänk på att det enda misslyckandet som egentligen existerar är att göra dig själv besviken om och om igen. För vad kan betyda mera? Andras misslyckande? Det här är inte en fråga om empati utan om du är beredd att offra dig själv för att dämpa andras misslyckande? Ifall du är beredd att göra det, så fortsätt. Gör det, men ingen martyrdöd väntar dig. De andra kommer bara se en sliten människa som splittrar sin själ för att hjälpa andra. Vad kommer du att finnas kvar? Ett minne av han som försvann? Han som inte orkade mer?

Nej, dina misslyckanden är värst, t.o.m värre än att du är ett offer av någon annans misslyckande. För då är det ditt fel att de misslyckas. Ser du hur ironin står och stampar? Han vill bli använd av dig, så använd honom och framkalla sarkasm. VISST ÄR DET MYCKET KLARARE NU?

Självklart kommer det inte alltid att gå bra. Självklart kommer du att misslyckas någon gång. Du kanske bara har misstolkat budskapet? Ifall du förutser ett misslyckande så är det ett lyckat misslyckande. Ifall du däremot förutser ett lyckat tillfälle och det misslyckas, då har du gjort det största felet. Underskatta inte din förmåga att förutse varje tänkbar situation. Det är guld värt.

Det finns inga perfekta handlingar, bara perfekta avsikter.

Jag får alltid så mycket tid att tänka på min älskade bussresor fram och tillbaka till gävle. Grejjen är att när du har en timme på dig att tänka ut något klurigt, så gör du det också. Idag när jag satt på bussen med hörlurarna iproppade så kom jag att tänka på en grej min kusin sa när han var här i söndags. Nu lät min kusin som en smart vuxen man, men han är faktiskt bara sex år. När jag satt på mitt rum och dunkade musik (Coldplay? Kent?) så frågade han mig vad jag gillar.

Ett hjärnsläpp senare så försöker jag förstå vad han egentligen frågade mig. Vad JAG GILLAR? Vad ska jag svara på det? För det första så måste jag vet det själv och för det andra så måste jag anpassa det till hans sexåriga hjärnkapacitet. Låt mig tänka efter... Jag gillar att skriva och läsa! Framför allt annat! Sedan kommer självklart filmer, musik, rita och kompisar. De här sista sakerna är inte ordnade i någon speciell ordning, så tro inte att jag hellre kollar på en film än att umgås. Kan ju dock sitta och skriva en novell istället för att vara social och umgås, som jag valde att göra i fredags. MUAHAHAHA, men frågan återstår. Hur ska jag förklara för min kusin att jag hellre läser än bok än att leka med bilar? Eller att jag väljer att se på en 50 år gammal svartvit film istället för tecknat på tv? Eller kanske att jag väljer att rita henne istället för att rita en tuff dödskalle? Det är jobbigt att vara förebild för den yngre generationen...

Så vad svarade jag? Väldigt sammanfattat och kort så sa jag att jag gillade att läsa böcker, kolla på film och rita. Jag tror att han nöjde sig med det svaret, för kort därefter så kilade han iväg och plågade min brorsa med sina lekar. Ni förstår, jag är rätt kass ihop med barn. Har tyvärr inte tålamodet eller orken, men det betyder inte att jag inte GILLAR barn. Det kan dock bara vara irriterande att bli väckt klockan sex på en söndagsmorgon av busiga småkusiner...

Det är den där känslan att inte passa in,att inte någon förstår dig. En smart kille sa till mig igår att han inte är "ensam" han är bara "själv". Det ligger så mycket sanning i dom orden. Jag brukar tänka att jag är ensam, men vad är ensam egentligen? Många använder det ordet oförsiktigt, för det har egentligen en större betydelse. Du kanske tänker den tanken att du är ensam när du ska sova. Hur många tonåringar sover ensamma i världen tror du gentemot de som sover med någon annan? Du är inte ensam om att tro att du är ensam lilla vän. Tanken att du skulle kunna ha någon bredvid dig just nu, den gör dig ensam. Du gör dig själv ensam genom att tänka sådana tankar. Jag vet det, för jag tänker på en speciell person när jag är ensam. Jag låter tanken uppsluka mig och genomsyra mig och ont gör det. Ja lilla vän, det gör ont. För hon är så långt borta.

Så är du verkligen lika ensam som du tror, eller är du bara "själv"? Tänk på alla killar och tjejer som tänker samma sak. Tänk på alla er som läser det här just nu samtidigt och tänker exakt samma tanke. Då är min fråga till er, hur ensamma är vi egentligen? Tillsammans så bildar vi en otrolig gemenskap genom att bara tänka tanken, för jag vet att ni gör det. Jag vet inte exakt vad ni tänker på, men jag vet att ni tänker någonting när ni läser det här. En grej kan jag lova dig iallafall och det är att du aldrig kommer vara ensam så länge du läser min blogg. Aldrig mer ensam. Känns det lite bättre nu? Just nu kanske du sitter och tänker på alla andra som tänker på dig. Aldrig mer ensam. En sådan underbar känsla.

Nu ska jag lägga mig och sova, men aldrig mera ensam. Inte med er. Jag ska tänka på er innan jag somnar. Tänk på mig och alla också innan du somnar. En tanke för att aldrig mer vara ensam.

Det är en grej som stör mig ibland. Det här med att leva livet en gång. Man hinner ju knappast göra allt? Man måste välja vad man ska göra och utgå ifrån vad man är bra. Tänk ifall man kunde vara allt? Jag skulle vilja vara rockstjärna, konstnär, astronaut, och etc... Tänk på vad mycket olika saker det finns och hur få saker man hinner med egentligen. Vad kommer du att välja? Vad ska du göra?

Min dröm är naturligtvis att bli författare. Som Stephen King, min stora idol. Samtidigt så skulle jag aldrig vilja mecka med bilar eller operera människor. Ibland får jag den här känslan av... trygghet tror jag när jag tex är hos en läkare och han vet vad som är fel på mig. Han vet det för han är expert inom sitt område. Lika när jag följde med pappa till en bilmekaniker en gång. Efter ha ställt några frågor så kunde att svara direkt vad det var  för fel på bilen. Det är därför det är så vackert på något sätt, att alla har en viktig plats i världen. Alla fyller en viktig plats och alla är lika viktiga. Nu vill jag inte sitta här och försvara brottslingar, men tänk på att de dom gör skapar arbeten åt tex poliser. De fyller också någon slags plats i det stora hela.

Så vad ska du ägna ditt liv? Är det viktigare för dig att tjäna pengar än att gilla ditt jobb? Eller är det kanske viktigare att vara lycklig på jobbet, oavsett hur mycket betalt du får. Det är vi som sätter gränserna, det är vi som bestämmer. Vi är nästa generation och då är det dags för oss att ta över. Kan vi göra hela världen till en bättre värld? Nej, det är nästan omöjligt, men det du kan göra är att göra andras liv lättare att leva och i gengäld kommer de göra samma sak åt dig. Det handlar egentligen inte så mycket om att ta och ge , utan själva tanken bakom det.

Sedan kommer ju det där sidospåret, kärlek, som trasslar till allt, men det berättar jag en annan gång. Kom bara ihåg livets balans. Allt är inte roligt, vissa saker är dödligt tråkiga som man måste göra och när du väl är begravd i läxböckerna

så glöm inte bort att leva.

Minns du den känslan? Minns du hur roligt vi brukade ha?

Klart du inte gör. Du har dina egna minnen och känslor. Vilken var den bästa perioden i ditt liv? Jag minns min bästa period. Den var för exakt ett år sen när jag gick i nian. Nykär och allting. Jag saknar den där känslan av uppskattning, att betyda på det sättet för någon. Missförstå mig bara inte, du som läsare betyder oerhört mycket för mig och jag älskar när jag ser att jag har en ny kommentar! Men jag saknar den där jag-är-kär-i-dig-och-du-är-kär-i-mig-känslan. Det var ju ett tag sen nu, men jag ska inte klaga. Ifall du har upplevt den så vet du vad jag menar. Ifall du inte har upplevt den, så förbered dig på att bli krossad när den tar slut. Nu låter jag som en destruktiv sorglig människa, men jag vill bara att du ska veta att det går upp och ner. Det finns dåliga förhållanden också.

Mitt liv var ett växthus, där allting växte och så småningom blommade. Jag vattnade och skötte om alla växter varsamt och försiktigt, sedan kom förändringen. Den förändring som jag inte var beredd på, den förändring som kom att förstöra allt jag byggt upp. I all förvirring så tände jag eld på mitt växthus. Allting brann ner och i slutändan fanns inget kvar, bara aska.

En ny start. Nya möjligheter. Sätt inte allt i eld som jag gjorde, för det finns ingenting kvar att minnas då. Nej , min käre bloggläsare, det finns ingenting kvar då. Jag minns inte känslan och jag minns inte hur roligt vi brukade ha. Jag minns ingenting längre.

Ibland känns allting så meningslöst, ibland känns det som om ingenting är roligt längre.

Är du bekant med den känslan? Den sprider sig som ett gift och kroppen och suger ut all positiv energi. Det finns dock ett botemedel mot det. Att leva i någon annans tankar. Det kan tex vara en film, en blogg eller en bok. För varje gång du läser någonting som du gillar så får du tillbaka en bit av dig själv. Människans strävan efter att bli hel, är det livets mening?

När allt känns som mest meningslöst, så gör en mening av det. Gör något av dina tankar och var kreativ. Det finns ingen mening i att sitta och tycka synd om sig själv och tro mig, jag har testat. Så låt dig inspireras av andras liv vilket i sin tur gör att du kan inspirera andra med ditt liv. Förstår du? Tillsammans så inspirerar vi hela världen och det är därför livets är den största inspirationskällan.

Idag pratade jag med en tjej och jag uppmuntrade henne med att skriva, att uttrycka sina tankar. Grejjen när man skriver att inte haka upp sig så mycket på detaljer. Du kan ha ett ointressant liv, men det är alla TANKAR som räknas. Låt inte dom tankarna gå förlorade. Sedan så frågade den här tjejen varför jag ville hjälpa henne. Jaa, varför vill jag hjälpa henne? Det är av samma sak som jag vill hjälpa dig som läsare. Jag vill att du ska förstå dig själv bättre. Genom att skriva och läsa så blir du allt mer hel som människa. I början är du som en tom bägare, som med tiden blir fylld av intryck och känslor. Så låt mig fylla dig som någon aldrig har fyllt dig förut. Låt mina känslor och intryck inspirera dig till att bli en bättre människa.

Och plötsligt är känslan av meningslöshet borta. Du har ett syfte nu, så gå och gör dig själv stolt.

Just nu känner jag en vilja inom mig. En vilja att prata med dig, eller vem fan som helst på hela den här planeten. Jag vill prata om allt som vi inte har pratat om förut, för tänk om du är som mig? Tänk om vi har så otroligt mycket gemensamt fast vi inte vet om det?

Alla säger att de alltid är så ensamma, men tänk på att det finns folk där ute som skulle passa dig perfekt och t.o.m älska dig. Har du tänkt på det? Tänk på alla konversationer som du aldrig haft, alla djupa samtal som du aldrig kommer, alla härliga stunder då du aldrig känner dig ensam. Du kan hitta dessa människor, men du får inte SLUTA leta! Jag blir så irriterad på alla människor som jag aldrig kommer träffa, alla underbara människor. Jag vet att jag inte kommer träffa alla, men jag vet att jag kommer träffa många av er. Kanske kommer jag ha en djup konversation med just DIG en söndagskväll, eller din KOMPIS eller hans/hennes KOMPIS. Förstår du inte? TILLSAMMANS så kan vi förena världen.

Visst är det frustrerande? Och vet du vad? De kanske tänker på exakt samma sak som oss. Att de ska hitta sina underbara människor. Underlätter vi det för dem? Eller för oss själva? Nej, vi kan göra det bättre än så.

Mitt tips till dig som människa, prata med någon den här veckan som du aldrig har pratat med förr. Eller prata om något ovanligt med någon som du brukar prata vardagliga saker. Förstår du? Du kan hitta din soulmate redan IKVÄLL ifall du anstränger dig tillräckligt. Msn, facebook, telefon... Det spelar ingen roll. Gör inte det här för min skull, gör det för din egen. Sedan du återförenas med dina förlorade bröder och systrar.

Du ensam kan förändra världen, du mäktiga människa.

Känns som det enda jag har gjort idag är att blogga, men ni förstår, jag har ingen annanstans att ta vägen. Alla dörrar slängs igen framför ansiktet på mig och då står jag där som ett fån. Åh det är så skönt att tala ut här på bloggen och låtsas att någon läser det med någon slags förhoppning om att bli upplyst. Eller varför läser ni min blogg? Jag klagar bara hela tiden. På mitt liv på allt. BLABLAABLA.

Min historiabok ligger där bredvid mig och försöker bränna ett hål i min säng. DEN VILL BLI LÄST, men just nu så skiter jag i den. Jag har varit duktig idag. Jag har läst 120 sidor i min engelskbok. Varför säger jag ens det här? Får det mig att känna mig bättre? Mindre skyldig? SKYLDIG TILL VAD? Åh jag fattar inte hur jag står ut med mig själv. Bli aldrig som mig kära vänner, för det är jobbigt att ständigt misslyckas. Jag känner inte att jag har lyckats med nåonting.

Kanske så finns jag bara här för att underhålla er. "Åh nu ska jag läsa Fredriks blogg lite och tycka synd om när han talar ut om sitt patetiska liv. Varför läser jag den ens, han klagar ju bara? Han har aldrig lärt mig något, han har aldrig med sina patetiska inlägg lyckats inspirera mig till att göra något bra för någon". När ni blir vuxna så kommer ni kanske berätta för era barn om mig. "Bli aldrig som honom!" Kan jag ta den rollen? Klarar jag av det? Det är då du ska fråga dig själv ifall DUUUU klarar av det. Svaret är nej. Du klarar inte av det. Det är därför jag har den roll jag har, för att ingen annan klarar av det. Ingen orka vara Fredrik en längre tid och ingen orkar vara med Fredrik en längre tid. I början kanske jag tillfaller dig trevlig och lite mystisk.

Nej kära vänner, kära läsare, bli aldrig som mig. Ha bara mig i åtanke innan ni gör någonting som ni kanske får ångra. "Vad hade Fredrik gjort?" När ni väl känner mig så bra, vilket ni kommer göra ifall ni fortsätter följa den här bloggen och drunkna i mina patetiska tankar. "Patetisk" är mitt nya favoritord förövrigt.

För det klär mig så utmärkt.