freddden

Jag är så trött på alla som klagar hela tiden. Jag är så trött på att de ser fel i allt och nämner det. Jag är så trött på dem som klagar och förväntar sig att någon ska bry sig. Det är då jag inser jag inser att jag är en av dem.


Jag är ännu tröttare på alla som pratar om hur bra deras liv , hur underbart det är och att de aldrig har varit så lyckliga. Jag är så trött på att de ser ned på oss "klagare" och ber oss skaffa ett liv. Kanske vi borde göra det? Och bli som dem? Det är då jag inser att jag är avundsjuk på dem. De som kan kalla sig lyckliga. Fast är det verkligen att vara lycklig? Jag kanske överskattar dem. Kanske betyder en "älskling" inte lika mycket som jag tror. Fast en gammal regel är att man gör det till vad det är. Åh det låter så logiskt när jag tänker efter.

Men det enda jag har att välja på i nuläget är att låtsas vara lycklig eller acceptera att jag är olycklig. Eftersom lyckan i sig inte finns inom min räckvidd så är alternativen till att leva ytterst begränsade. Börjar jag bli desperat? Det tvivlar jag på, men jag behöver inte "någon" längre. Jag vet exakt vad jag behöver och det finns inte inom min räckvidd just nu. Jag vet inte vad som gör mig lycklig, men jag vet vad som får mig att inte känna mig olycklig.

Det är du.

ouuuuuuh!

Är på någolunda bättre humör idag eftersom min bok inte är lika tragisk längre, plus att min hals inte gör lika ont. Tror jag är packad och klar för skola imorn känns det som. DET FINNS DOCK en grej som inte kommer lösa sig på ett tag. Vissa av er vet vad det är, vissa av er vet inte vad det är och ni bryr er inte eller. Därför tänker jag inte göra mig besväret att berätta det. Fast jag kanske redan har det? Dock på ett väldigt abstrakt sätt. Jag gillar ju att vara mystisk.




Sedan undrar jag ifall du tänker på mig ibland. Jag undrar ifall du saknar mig, men jag kanske borde sluta tänka dessa tankar. Är det vad du vill? Jag vet inte vad du vill, men jag vet vad jag vill. Den sista undringen är ifall du läser det här och vad du tycker. Tyck bara inte synd om mig. Det vill jag inte att du gör. Som du sa så var det nödvändigt med en förändring. Åh, jag tänker för mycket, men du gav mig all världens tid till att tänka. Så jag sitter här och försöker minnas hur din röst låter. Visst är det patetiskt? Men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta bli att försöka minnas hur allt var. Nej, nu måste jag göra något vettigare, typ radera sms i min inkorg. Dock inte alla.

Jag är så jävla trött dem.

De människor som lever i sin egen bubbla där ingenting ont händer, där de bara fjantar runt och låtsas att de är lyckliga. De är med sina vänner och vissa har kanske en partner också. När jag ser dem så vill jag bara skratta åt dem. Vad gör de för vettigt? De lever sitt liv och tror att de har uppnått perfektion, samtidigt som de klagar på alla små problem som de konfronteras av i vardagen.

När de väl konfronteras med andras problem, som är mycket allvarligare än deras egna så är de så "ledsna". Vet du vad? De bryr sig inte ett piss. De bryr sig inte för att de problemen inte existerar i deras värld. Tänk efter, vad är egentligen värst? Att vara olycklig eller att låtsas att man är lycklig? Jag skrattar åt de andra, de som låtsas vara lyckliga. De lever på sina rutiner och planer, men när de väl går fel så faller de.

Och de landar hårt. Ingen kommer stå där för att dämpa fallet. Skillnaden mellan att vara olycklig och att låtsas att man är lycklig är väldigt simpel. Är man olycklig så är man medveten om att man faller, vilket de andra inte är. Åh, jag är så förbannat trött på dem.

Sätt dig ner och fråga dig själv, "är jag lycklig?". Svara ärligt, för annars kan du lika gärna skita i det. Ifall svaret är "olycklig" så grattis, då har du klarat testet. Ifall svaret är "ja, jag är lycklig" då har du misslyckats. För en lycklig person frågar aldrig sig själv ifall han/hon är lycklig.

Nu vet du.

Har just sett en perfekt film.

Grejjen med att vara filmnörd är att man gillar dom bästa filmerna. Den filmen jag har sett heter  Schichinin no samurai och är från 1954. Tre timmar svartvitt och japanskt tal med engelskt textning, men gud så perfekt filmen var. Den blev just en av mina favoritfilmer. Bara därför så känner jag för att presentera en topp10 lista här. Vill bara skryta lite om min filmsmak. Notera att bara EN film är från 2000-talet.

1.Schindler´s list (1993)
2.Taxi Driver (1973)
3.Fight Club (1999)
4.The Shawshank Redemption (1994)
5.Pulp Fiction (1994)
6.One flew over the cuckoo´s nest (1987)
7.Saving Private Ryan (1998)
8.Oldboy (2003)
9.Schichinin no samurai (1954)
10.The Green Mile (1999)

Och äntligen har jag tagit det första steget. Äntligen har jag mognat. Allt som hitills har hänt har varit tester. Alla dessa tester misslyckades jag på, men för varje misslyckande så blev jag starkare. Bara nu och först nu förstår jag vikten av dessa test. Åh Fredrik, du har varit så duktig. Där jag förut har misslyckats har jag nu lyckats. På ett öde slagfält står jag ensam kvar med huvudet högt.

Alla dessa tester har gjort mig starkare. Alla dessa misslyckanden har gjort mig starkare. Starkare för vad? Starkare för förändringen, den förändring som jag nu står inför och jag har segrat. Ja, jag har segrat. Jag blev stark nog för att klara förändringen. Inga tårar ska falla. Ingen ångest ska få sitt järngrepp om mig, nej, jag är starkare än jag någonsin har varit. Det som förut hade förintat mig har nu gjort mig starkare än någonsin. Åh Fredrik, du har varit så duktig. Jag satsade allt och gick segrande ut.

Förändring är en svår fas och jag har bara tagit första steget, men jag vet att jag kommer klara det. Jag vet att jag kommer klara av det, ja det vet jag. Jag ser ned på mina händer och knyter dom och stirrar upp i taket och väntar på att smärtan ska komma. Ingenting. Jag känner ingenting. Bara en bekant känsla. Saknad. Någonting fattas, men en dag ska jag bli hel igen. Den tionde maj ska klockorna ringa ut och känslorna vråla ut sin åsikt. För jag vinner i båda fallen. När förändringen väl har börjat kan den inte stoppas. Den går inte att stoppa. Vad jag än känner nu så kanske det inte spelar någon roll om två månader.

När jag ser tiden utlagd framför mig så känner jag ett rädsla. Det är ju så långt, men jag kommer klara det. Du finns inom mig och jag hoppas att jag finns inom dig också. Bara ifall jag är en liten prick räcker. Bara jag finns där. Du vet, där innerst inne. Jag ska aldrig göra dig besviken igen. Aldrig mer. När jag tar det sista steget i förändringsfasen ska du stå där och ta emot mig. Efter det får vi se vad som händer.

"Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag"

Det första intrycket.

Aha, en upplyst människa

Det andra intrycket

En som uppskattar det jag gör

Det tredje intrycket

Ambitiös, snygg , smart , rolig , vänta! Vad håller jag på med?

Det ettusendetrettioandra intrycket

Hon älskar mig

Det hundratusenåttahundrasjuttiofjärde intrycket

Hon älskar mig

Det miljonteåttahundratusendesjuhundranittofjärde intrycket

Hon älskar mig

Det sista intrycket

Hon var den enda som förstod mig

"Åh, ett litet stänk av ironi. Tittar du på mig? Nej, tänkte väl det."

I brist på inspirationsmaterial till att producera något vettigt så sitter jag här helt tankelös. Kanske borde jag skriva färdigt min novell? Kanske borde jag plugga till något prov? Helt plötsligt så växer prestationsångesten och kastar en skugga på mig. DU SKA VARA BÄST FREDRIK ANDERSSON. Pappa nämnde förra veckan att man är den man, fast jag tror inte han själv visste vad han menade. Man kan bli någon annan bara man vill det. Bara man tillåter det. Bara man tillåter förändringen. Bara man är tillräckligt stark för förändringen.

Det är då jag frågar Logiken "Varför tillåter jag inte förändringen? Jag är ju stark". Då förklarar han att jag har inget att vinna. Det finns ingen drivningskraft till höga betyg. Det finns inget mål. Det är som att springa på en löparbana, varv efter varv och vänta tills tiden går ut. Man ska pressa sig själv i skolan tills yttersta gränsen tills den är slut. Det är först när du hör visselpipan som du vet att det är över och att du kunde ha sprungit lite extra på det första varvet, kanske t.o.m det andra. Det är först då du vet att du kunde ha presterat bättre. Ifall skolan var en racksträcka, en enda lång raksträcka, så skulle jag vara Usain Bolt. Jag skulle bara behöva kuta allt jag kunde och SE målet framför mig. Jag skulle vara bäst i hela jävla världen.

Sanningen är att det finns ingen drivkraft. Det finns inget mål. Allt vi kan göra är att hålla vårt tempo och se vart det tar oss. Jag som har jävligt dålig kondition. Hela tiden ska vi påverkas av åskådarna, en publik av prestationsångest som klappar händer och skriker. Dessutom så känner jag att jag inte får göra dem besvikna. Jag tål inte att se hur deras leende dör bort, inte hur glöden försvinner ur deras ögon. Men är det verkligen för dem jag kämpar? Är det inte för min egen förbannade skull?

När du väl springer dina varv där så kanske du brukar leda i början, men varv efter varv så blir du omsprungen. Lärarna säger att skolan är en individuell process, men det känns fan inte så. Du har säkert blivit påkörd av den känslan att du bara fick VG på provet, medan din kompis som inte pluggade fick MVG. Varför fick inte du MVG? Du blev omsprungen på banan. Det är egentligen inte individuellt. Skolan är en tävling till att få bäst startplats i livet. Alla har lika förutsättningar my ass. Alla är olika.

Det är först efter du har sprungit alla dina varv, fått din tid, när du står i duschen och låter det varma vattnet dölja att du gråter. Dina tårar blandas ut med de oskyldiga vattenstrålarna som smeker ditt ansikte. Varför gjorde du inte bättre ifrån dig? Varför kämpade du inte när du visste att du kunde? Det är då en liten röst i din hjärna viskar till dig

"Det fanns aldrig något mål"

Döden är en naturlig del av livet.

Den kan komma så snabbt, så plötsligt. Starka känslor sväller upp och släpps lösa i panik. Du hann aldrig säga farväl, men hade det gjort saken lättare? Hade du klarat av ett sista farväl? Ett smärtsamt avsked? Jag är inte så säker på det.

De som vi älskar mest och som försvinner lever fortfarande vidare inom oss. De kommer först dö när själva minnet av dem är utplånat. Det är upp till dig ifall du vill förtränga alla skratt, alla goda stunder som du hade med den personen. Den personen som försvann. Så hastigt, så plötsligt.

Men där människor försvinner ska andra komma. Andra människor som du kommer lära dig att älska och det är så livets cykel funkar ihop med döden. Se bara inte livet som en nedräkning utan se istället livet som en stund då du har möjlighet att leva alla dina drömmar och lyckas med det som du eftertraktar så mycket.

När du väl har levt alla dina drömmar så är det dags att se dina barn leva sina drömmar. Oftast hinner du nog med att se dina barnbarns drömmar gå i uppfyllelse också. När allt det har inträffat så kommer du välkommna döden som en gammal vän. En vän som varit med dig hela livet, ständigt kikande över din axel. För vissa kommer döden fort, för andra så kommer den långsamt.

Men det spelar ingen roll ifall döden kommer snabbt för en person. Det är tragiskt när unga människor dör, men de har det bra på den stig de vandrar nu. Döden är nästa stora äventyr efter livet. Döden kommer du spendera själv, men var inte rädd. Precis som döden kikade över din axel så kommer livet vara där och hälsa på dig. Du kommer alltid finnas kvar i de människors hjärtan som du har påverkat.

Var inte rädd. Vi tänker på dig.

Ifall du blundar kan du se mörkret

Ifall det är alldeles tyst kan du höra tystnaden

Ifall du är riktigt ensam så kan du känna gemenskapen

Ifall det är riktigt kallt så kan du känna värmen




The fear will disappear,
but the dread will spread

Inside our hearts it will grow,
and the agony shall flow

Yet there is nothing to gain,
but only more pain




Hyyyyyysch. Jag finns inom dig.