freddden

Sluta förneka det.

Även fast du gjorde mig väldigt lycklig så kostade du mig mycket smärta. Väldigt mycket smärta. Vår vänskap startade lite försiktigt sen växte den och växte. Jag vet inte hur du kände, men jag blev så lycklig av dig. Mina tankar kretsade ständigt runt dig. "Gillar hon mig?". Jag kunde prata om allt med dig, men sedan så bestämde du dig för att ge dig av. Varför? Vad gjorde jag för fel? Vi var så beroende av varandra och när det började bli mer än vänskap så bestämmde du dig för att släppa taget. Du slet ut ditt hjärta, du slet ut mig och kastade mig i mörkret och där faller jag än, väntande på att du ska fånga mig igen. Jag kunde ha offrat allt för dig, men var du beredd att göra samma sak? Var du någonsin beredd att göra samma sak för mig? Var du det? För jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt, det vi hade som var så speciellt. Vad betyder det nu? Ingenting, älskade. Nej, ingenting.

Så acceptera det.

Acceptera förlusten? Förlusten av den kärlek jag aldrig kommer att känna? Jag hade aldrig träffat någon som dig. Du betydde så mycket för mig, för jag såg inte bara att vi var lika. Du var en del av mig, precis som jag var en del av dig. Varför var du tvungen att bege dig iväg? Varför? När kommer du tillbaka till mig? Kanske jag får svälja sanningen och acceptera att du aldrig någonsin gillade mig. Jag måste acceptera det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Jag kommer aldrig få höra ditt skratt, jag kommer aldrig få se dig le, jag kommer aldrig att få se dina klara ögon i morgonsolen. Aldrig mer så kommer jag att få höra din röst viska trygga ord i mitt höra. Nej älskade, aldrig mer. Aldrig mer.

Du ångrar ingenting.

Nej, jag ångrar ingenting, för jag gjorde allt jag kunde. Varje andetag var för din skull. Kommer du ihåg? Du andas in och jag andas ut. Det var så vi brukade säga. Minns du? Minns du älskade? Nej, jag minns knappt längre och samtidigt så ångrar jag ingenting. Jag kan se tillbaka på dessa minnen och känna samma känsla, men jag vet att jag aldrig kommer få uppleva nya. Aldrig mer, och jag ångrar ingenting. Nej älskade, jag ångrar ingenting. Så vad händer du? Vilka vägar vandrar du nu? Det är frågor som jag aldrig kommer få svar på, frågor som jag aldrig kommer våga ställa, om inte jag gör det som du borde ha gjort för länge sedan.

Sätt dig bredvid honom och titta in hans ögon. Därefter så säger du vad du känner. Låt tankarna forsa, låt hela ditt hav storma i förvirring av alla dessa överväldigande känslor. Gör det som du borde ha gjort för länge sedan och säg vad du känner. Låt ditt inre tala till dig och förmedla det till en realistiska världen som du lever i. Skrik ut din ångest, skrik ut alla dina känslor, för ingen annan kommer göra det åt dig.

Nej älskade, ingen annan. Nu vet du vad du borde ha gjort. Mer än så kan jag inte berätta för dig. Jag önskar att jag kunde hålla käften.

Jag ser aldrig bakåt. Aldrig. Hur lockande det än må vara, så ger jag inte efter för att titta över axeln och försöka minnas vad jag egentligen höll på med.

Efter att jag har givit henne en kram och sagt hejdå så börjar jag gå. Mina långsamma tunga steg dunkar mot den iskalla asfalten, för visst är det kallt ute. De höga byggnaderna kastar långa skuggor över en sovande stad och jag går där ensam. Aldrig ensam igen. Det är då jag gör misstaget och tänker tillbaka på hur det egentligen var. Vad höll vi egentligen på med? Vi satt där utan att säga ett ord och bara lät våra tankar flyta ihop med varandra. En tystnad som ingen vågade bryta på väldigt länge och ingen kände behovet av att göra det heller. Först var det ångest över saker som skulle göras, men sedan så kom lugnet. Ett täcke av harmoni föll över oss och vi blundade och såg den riktiga världen. Den värld vars färger ingen människa har kunnat berätta om. Den ordlösa värld där tankar och känslor regerar. Ja älskade, det är en vacker värld. En vackrare värld. Våran värld är blott en färglös värld, där ingen har strykit med den stora penseln. Snart är vi där för att stanna.

Jag kan se det i hennes ögon. Dessa utvidgade pupiller är svarta hål, genvägar till en annan värld och en annan tid. Långsamt så låter jag mig sugas in av den enorma gravitationen och plötsligt är jag borta. Dessa ögon har fört mig till en annan värld, denna färglagda värld som inte kan beskrivas med en människans ord. Jag minns bara den känslan som jag blev tilldelad. Den tanke som jag tänker när jag är som mest ensam, den tanke som gör att jag kan andas under vatten och den tanke som gör att jag kan krossa berg till smulor. Ditt liv är den största inspirationskällan, men långt ifrån den enda. Så därför låter jag mig dras iväg. Därför tillåter jag mig inte att se bakåt, för dessa tankar smärtar mig. Det är dessa tankar som hindrar mig från att leva i nuet, den plats där jag är som lyckligast.

Jag väcks ur mina tankar med ett ryck. Jag ser mig om i panik. Aha, jag sitter på bussen. Är detta framtiden eller nuet? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ser in i hennes ögon mera. Jag sträcker upp handen för att trycka på stoppknappen och när bussen svänger in till min hållplats så hoppar jag av och ser inte bakåt. Det finns inget mer att se. Nej älskade, inte i denna färglösa värld. Nej.

Det finns människor som vill utmärka sig. Det finns människor som vill glänsa högt över alla andra och mötas av strålkastarljuset. Jag hatar de personerna. Jag är väldigt medveten om hur de är och hur de funkar eftersom jag har varit en av dem. Kanske vissa påstår att jag är en sådan person nu, men jag tänker inte lägga ner mer tid på det. Nej, nu ska jag tala ut om min åsikt.

Jag skulle kunna rada upp tusentals metaforer här om livet, kärleken och allt sådant där skit. Spelar det någon roll? Gör det egentligen en skillnad för någon annan än mig själv? Jag kan inte svara på det, men en sak vet jag och det är att jag står för min egen åsikt vilket jag alltid har gjort. Jag hatar inte människor som inet vågar stå för sin åsikt, men jag tycker synd om dem. Jag tycker synd om er som inte vill skrika ut hur mycket ni hatar en annan människa. Försök någon gång. Skrik ut allt hat så det inte växer fast i dig. Det är så jävla skönt, du måste testa det. Du har inte levt livet på riktigt innan du har gjort. Skrik ut allt jävla hat och skratta åt det. Skratta åt ironin i det hela.

Ur en väldigt egoistisk synvinkel så är det en viss ära att bli hatad av mig. Jag hatar inte vem som helst, faktum är att jag tror inte ens att jag hatar någon alls. Det är bara starkt ogillande som är så nära hat det bara kan gå. Så vad är det jag vill komma fram till i det här inlägget? Vill jag övertyga er om min åsikt? Hjärntvätta er att tro som mig? Nej, kära läsare, det handlar bara om att tala ut om vad jag känner och det får ni tolka som ni vill. Jag begär ingenting från er, ingenting. När du ser mig i korridoren, var beredd att hata mig då. Hata mig för den jag är. Hata mina patetiska ord som ekar i ditt huvud, för jag skulle älska dig för det. Jag skulle älska att se dig skrika ut din frustration på mig, för vet du vad? Jag kan ta det. Jag kan stå emot det. Jag kan överleva det, men alla kan inte det. Kan du?

Det är just därför som jag sitter här och skrattar åt mig själv. Jag förstår inte ens att jag orkar ta upp detta, men jag tycker det är så förbannat skönt att kunna prata om det. Det är så skönt att kunna skrika ut sin ilska, trots att jag sitter här i min bekväma datastol och suckar åt alla människor som ännu som sitter där tysta. Skrik med mig så skriker vi tillsammans. Vi skriker tills vi inte orkar mer och då kommer viskandet. Viskandet sprider sig snabbare, viskandet skördar fler offer, men det spelar ingen roll. Vi behöver inte ta del av skitsnacket. Jag vill inte höra vad skitsnackarna snackar om mig, för det är inte avsett för mina öron, lika lite som att jag skulle hänga ut någon person här. Jag vill bara förmedla den känsla som brinner inom mig just nu, så jag ber dig, ta del av den. Låt den tända elden inom dig också.

Så skrik. Vråla, tills du inte orkar mer. För din egen förbannade skull.

Jag, Fredrik Niclas Andersson, befinner mig i en låda.

Hela din värld, allt som du gör på dagarna, alla människor du träffar och hälsar på, de existerar i din låda. Den låda som jag har döpt verkligheten till. Allt som är verkligt och realistiskt, allt som händer är verkligt. Sedan så kommer vi till poängen med det hela. Vad finns utanför lådan? Man kan även jämföra universum på samma sätt. Vi säger att universum är en låda, eftersom vi vet att det inte är oändligt, så vad finns utanför lådan? Vad finns utanför din verklighet och ditt universum? Ingen i hela världen kan svara på det och jag är inget undantag, men jag har en tanke om det.

För det är just tankar som finns där ute, där ingenting ännu existerar. I universums vänterum så simmar tankar och känslor runt och flödar. Fast även de har sitt slut. När lådan utvidgas så sveps dessa tankar bort och antingen så åker de in i lådan och blir en del av den, eller så försvinner de för att aldrig komma tillbaka. Verklighetens låda utvidgas och vi har länge varit en del av den, men det finns ett kryphål.

Ur våran låda med dess tunga lock så kan vi öppna en liten, liten bit och se ut. Därefter så är det bara våra tankar som färdas ut utanför rymden, utanför lådan. Där är allt möjligt. Människor kan flyga, man kan skjuta eld ifrån händerna, eller så kan man teleportera sig till den man älskar på en sekund. Man är odödlig och befriad från människokroppen, detta fängelse med alla dess behov. Utanför lådan är du befriad från alla dess förpliktelser och du har en hel evighet på dig att utforska evigheten.

I livet så kan vi bara tjuvkika utanför lådan. För att få utforska den helt så behöver vi passera en fas. Jag tror du anar vilken. Just det, döden. Jag ser livet som en gåva och döden som en välsignelse. Livet är så präglat av regler. Alla dessa regler som en människa måste följa, alla dessa förpliktelser som man måste ta till sig. Jag säger inte att jag hatar dem, jag accepterar endast dem. Jag accepterar dem i vetskapen om att jag en dag ska flyga utanför lådan i ett tomrum där ingen materia existerar. Jag accepterar dessa förpliktelser för då ska jag skratta åt dem. Utanför lådan, i evighetens tomrum så upphör alla rutiner att existera. Är det inte en välsignelse?

Inte heller så kommer man att tröttna på friheten. Utanför lådan finns ingen framtid och inget förflutet. Allt som existerar, finns i nuet där du lever. Inga minnen, älskade, nej inga minnen. Det är därför jag kan leva i trygghet i min låda, med vetskapen att mitt tomrum väntar på mig. En oändlig ocean där evighetens strömmar för mig vidare medans jag skrattar och gråter och välsignar glömskans kalla vatten.

Med många fragment av lycka så är jag nästan hel igen. Nästan hel. Du gör mig hel och jag har inte dig än. Trots alla dessa underbara händelser så återstår en sak. Grovjobbet. Alla dessa spår av svaghet, förräderi och hat. Jag måste begrava dessa händelser, men när man gräver en grav så räcker aldrig jorden till för att fylla hela hålet. Ett hål som inte kan fyllas hel, är som hålet i mitt hjärta som aldrig kommer att fyllas helt. Marken i en mans hjärta är stenigare, han odlar vad han kan och sköter om det. Visst låter det rimligt?

För visst återstår det många stunder av hat. Det kära lilla hatat som kan väcka pessimisten inom dig. Det är väl inte fel att hata? Eller hur? Lika lite som det är fel att älska. Det finns ett lustigt sammanband mellan just de orden. De samarbetar. Kärlek kan bidra till hat, och hat kan bidra till kärlek. Fråga mig inte varför, det är din sak att uppleva dessa stunder ifall du inte redan har tampats med dem. För hur skönt är det inte att låta kärleken rinna igenom en och stärka varenda muskel, varenda cell i kroppen. Samtidigt är det så otroligt befriande att först känna hatet brinna inom sig och sedan sluta ögonen och släppa lös hatet. Sedan så står man där och ser ut över ödemarken. Aska. Ja älskade, det regnar aska.

- Titta där!
- Jag ser ingenting?
- Det är lyckan som går där! Ser du honom inte?
- Nej?

FÖR DU HAR VALT ATT BLUNDA.

Har ni tänkt på att efter klockan 00.00 så går tiden jättefort? Det är nästan som att man tar hela natten i ett svep. Jag önskar att jag hade ett sådant där liv så jag kunde typ nattblogga hela tiden. Det hade varit så jävla coolt. Synd att jag böjer mig för det faktum att jag faktiskt har ett liv... Nu på sista tiden så har det blivit mer, vad ska man säga, innehållsrikt? Jag börjar göra annorlunda saker. Saker som jag kommer att börja älska. Jag börjar även träffa nya vänner. Vänner som jag kommer att älska.

Idag i skolan så sa Jonathan en smart grej. Han har en tendens att slänga ur sig smarta grejer när jag minst anar det och idag så förklarade han att tiden mellan det att han och hans tjej Karro träffas, den väntetiden känns jättelång. Det är då jag inser att samma sak händer mig just nu. Jag hatar det här tomrummet emellan spårvagnarna (Försök inte stjäla tågmetaforen). Jag vill ha henne här. Nu. Tyvärr så finns det saker som går emellan. Död kommer i första hand. Självklart död. Någon måste dö för att någon annan ska kunna träda in i bilden. Det är livets naturliga cykel.

Det största problemet är att när jag inte är med henne, så fantiserar jag eller minns. Jag sitter där och försöker minnas hennes lukt, hennes beröring och allt det där. Även när jag väl sitter där med henne så undrar jag hur det kommer kännas när hon inte är där längre. Nu vet jag exakt hur det känns. Tomt. Så jävla öde och tomt. Jag klarar inte av det här (Mes). Jag lever på tanken att få träffa henne igen och vad kan jag göra i detta tomrum? Det tråkiga med att vara förälskad är att allt annat känns så meningslöst. Jag måste tänka om. Jag måste uppskatta den situationen jag befinner mig i nu, även fast minnena plågar mig till döds.

Just nu så känner jag hur tunga mina ögonlock egentligen är (Blunda inte för det onda i världen). Allvarligt, jag tänker inte sitta här hela natten och slösa bort min dyrbara sömn, men jag antar att den riktiga anledningen att jag sitter här är för att jag väntar. Den eviga väntaren förblir jag. Gud så patetiskt.

Det här med att vara villkorlslöst kär.

Jag får den där tanken ibland när jag ser på mina klasskompisar i skolan. Tänk ifall jag har sett dem förr? Utan att tänka på det? Typ ett år tillbaka eller så. Ni vet ju själva hur det kan vara, att gå på stan och känna igen massa människor, men tänk på alla dessa människor du inte känner igen. Dessa människor som du inte lägger märke till, tänk ifall du kommer möta dem på en annan tid och plats i ett helt nytt sammanhang?

Jag brukar sällan ta upp namn på min blogg, men jag gör det nu. Anton Mårtensson. Jag tror jag har sett honom förut, för på något sätt så verkar hans ansikte bekant, som om jag minns det från en tid för länge sedan. "Varför då?" kanske ni undrar, men jag tror inte att jag kan svara på det. Jag vet bara att jag har sett Anton i mitt liv innan jag blev klasskompis med honom. Sedan så finns det ju självklart några enkla förklaringar på det som jag kan välja att dra upp, till exempel att han säkert har spelat mot mitt hockeylag och sådana saker... Men jag tror att jag har sett honom på stan för något år sedan. Det är väl inte omöjligt?

Tänk ifall du ser någon som du kommer att träffa längre fram i livet. Eller att du kanske ser din mammas bästa kompis kusin. Visst är det lustigt? Vi ser alla dessa människor, men ändå så ser vi bara dem som människor och inte som individer. Jag kanske bara sitter och surrar nu, men jag känner en stark övertygelse att jag har sett Anton för i mitt liv. Jag vet bara det.

Med en huvudvärk som nästan tar kål på mig så försöker jag besvara dessa frågor som också plågar mig långsamt till döds. Vad är det jag vill ha? Och vad är det jag behöver? Ingen annan i hela världen kan svara på dessa frågor åt mig och det jag behöver till att svara på dem är tid. Det är just det som jag har minst av i mitt liv. Så vad är det jag vill ha? Mer tid? Nej, det kommer aldrig att vara så enkelt. Aldrig. Jag vet inte om jag behöver dig eller bara någon och det är det som förgör mig. Jag vill ju så gärna väl, jag vill ju bara göra gott, men jag kan inte gottgöra alla. Kanske är det dags att jag gottgör mig själv? Se till att jag själv blir nöjd? På senaste tiden så har det bara varit "är du nöjd så är jag nöjd", men det funkar inte i slutändan. Jag måste ta reda på vad jag vill.

Därefter så kommer även det intressanta frågan, vad jag behöver. Det ultimata scenariot skulle vara att jag vill ha samma sak som jag behöver, men jag vet inte än. Det är så mycket jag inte vet, och ovissheten skrattar åt mig. Ha ha. Så vad är det jag behöver? Mer tid? Jag vet inte, har jag inte haft tillräckligt med tid? Fem veckor är en lång tid, men har jag ändrat mig innerst inne? Det känns som om det kan gå fem veckor till och att jag kommer känna samma sak då. Visst är det ironiskt? Kanske är det vad jag behöver? Jag vet som sagt inte. Dock så återstår det bara tre veckor? Är det så lite nu? Undrar hur det kommer kännas. Kanske som att minnas en gammal doft från en svunnen tid, eller som att känna smaken av jordgubbar efter en lång kall vinter. För under vintertiden, man gillar väl inte jordgubbar mindre då? Bara för att de inte finns tillgängliga?

Som vanligt så är det frågor som får mig att aktivera mig själv. Alla dessa frågor. Jag önskar att jag kunde ha frågat dig vad du hade gjort, men du är inte mig och jag är inte dig. Logiskt. Så vad ska jag göra åt det här lilla dilemmat. Jo, det jag alltid har gjort och det jag är bäst på.

Att vänta.

Där andra ser tvivel,
där ser jag hopp.

Medans jag lyfter upp glaset för att dricka, så ser hur nyckelringen glimmar till i det starka solskenet. Min pappa frågar varför jag har det det där skräpet på fingret. Det är just det som är deras problem. För dem är det bara skräp, något som man kan kasta bort, något som man inte alls behöver. Är det såhär alla människor bedömer sin omgivining? Kanske inte bara omgivningen, utan sig själva också. Hade du, du som läser mina futtiga ord, hade du plockat upp den där skitiga nyckelringsliknande grejen från golet? Hade du verkligen gjort det?

Nej, det hade du inte.

Det hade inte jag heller gjort ifall allt jag såg var en skitig nyckelring på golvet, men jag såg någonting annat. Jag såg något trasigt som hade övergivits av okända anledningar. Jag tog med mig den och gav den ett syfte. Ja, jag gav den ett nytt liv. Är du beredd att göra samma sak? Det första steget är att sluta se människor som "folk". Det finns så mycker mer begravt under ytan, så mycket orört och så mycket som fallit i glömska.

Nästa gång du ser en av dina klasskamrater eller kanske en jobbarkompis eller vad som helst. Försök att deras djup, lyft på locket till deras hjärta och kika ned. Vissa lock är tyngre än andra, men ifall du lyckas. Vad ser du? Begrundra sedan vad du sett och fundera. Är den här människan verkligen den som den utger sig för att vara?

Precis som när jag såg den brutna tanken på skolans skitiga golv, medans de andra såg skräp. Se djupet och kika ned i det. Det här "nyckelringen" betyder mycket för mig för att jag GJORDE den till någonting. Jag befriade den och samtidigt så befriade jag mig själv. Det som nu sitter på mitt lillfinger är en del av mig.

Plötsligt så väcks jag ur mina tankar med att pappa skrattar. Tydligen så skrattar han åt något som min bror sa medans jag satt djupt insjunken i mina tankar. De ägnar inget mer intresse åt "nyckelringen". Jag lutar mig tillbaka i stolen och knuter handen hårt om "nyckelringen", min oslutna cirkel.

Den som inget ser,
har valt att blunda.

Jag tittar ut genom fönstret och ser hur snön smälter. Långsamt. Det är då jag förstår hur fort det verkligen har gått. Finns det en anledning att jag sitter här och funderar nu? Medans snön smälter bort och blir vatten så ser jag hur de första knopparna slår ut. Det är nästan som att det tar emot för dem att slå ut, att de bryter sig igenom den barriär som vintern har lämnat efter sig. Just som när droppen klamrar sig fast vid trädets gren, beredd vilken sekund som helst på att släppa taget och låta sig dras ned av sin egen vikt. Vinden blåser igenom de slitna träden och visslar sin sång. En sång om att våren snart är här, en försäkring om att vinterns barriär snart är bruten.

Fåglar dyker ned från en klarblå himmel och far skär igenom den friska luften. De kvittrar för fullt och leker med varandra. Känner du samma längtan som jag gör nu? Att få vara en fågel, fri från människans bekymmer och begränsningar? Friheten att få lägga världen under dina vingar och flyga högt, högt och bli ett med himlen. (den var död innan den nuddade marken).

Solen skiner klart och starkt, men det är då frågorna bränner hål i mina förhoppningar. Snart är det ju vinter igen? Hur ska jag klara det? Hur många vintrar kommer jag få uppleva innan allting tar slut? (åh, men det tar inte slut). För att världen ska kunna återfödas varje vår, så måste den dö.

Om och om igen...

Det här blir sista inlägget innan turkiet. Kort och gott vill jag bara säga en grej innan jag åker.

Jag älskar er.

En persons tankar om mig.

" Deep Shit - Någon som jag lärt känna väl, kanske för väl... Han är väldigt speciell, djup och unik. Han tror att ingen rår på honom och är mycket egocentrisk, faktiskt lite för lik mig för att jag ska tycka bra om honom. Just nu är jag mycket irriterad på denna kille, hans nochalanta överlägsna beteende går mig på nerverna och jag önskar honom inget gott. Vi misstänker även att han besitter en psykisk störning. "


Fick mig ett gott skratt, men av barmhärtiga anledningar så tänker jag inte missbruka den makt ödet har givit mig. Tvärtom. Idag blev jag inspirerad, av en människa som redan var inspirerad av mig. Visst är det lustigt? Så nu sitter jag här och har ångest över att den här människan har fler läsare än mig trots att hon är anonym. SÅ frustrerande. Jag älskar mina läsare. Jag älskar er. SPRID MIG. Plantera mig i folks hem. Jag vill nå ut till alla.

Så ifall din bild av mig är helt förstörd på grund av denna personens tankar om mig, så bilda din egen uppfattning.

[email protected]

F: Gud kanske finns.

L: Gud finns nog inte.

F: Motivera ditt svar.

Gud. Vad är gud egentligen? När jag under min tid har pratat med folk så är de osäkra när jag frågar om guds existens. De flesta säger att de VILL tro på gud och det ligger nog någonting i det. Skapade gud oss för att han behövde oss? Eller skapade vi gud för att vi behövde honom? På den punkten så kan jag hålla med alla kristna. Alla människor behöver verkligen någonting att tro på, men måste det vara något ologiskt som gud? Gud är logikens värsta fiende.

Ifall du såg en man gå på vatten, skulle du acceptera det som guds verk eller skulla du försöka hitta en förklaring till varför detta är möjligt? Det är så lätt att bara säga "gud gjorde det så", men det är inte verkligheten. Det finns fysiska lagar som till och med en allmäktig gud måste anpassa sig efter. Varför skulle han vara annorlunda? För att han är gud?

Många kristna pratar om livet efter döden. Himlen, visst låter det vackert? Att man förenas med alla dom som man älskar och man får vara tillsammans med dom och gud, förevigt. Visst låter det underbart och tryggt? Det är just det som alla människor vill ha. Trygghet. En försäkring om att efter dom dör så finns det en plats där dom kan vara lyckliga. Visst låter det underbart? Synd att jag inte är kristen, men jag kanske kommer till himlen ändå? Eller värderar gud kristna högre än alla andra personer? Ifall han gör det, så är han inte en schysst gud tycker jag. Ifall han inte gör det, så finns det ingen slags mening med att vara kristen eftersom man kommer till himlen ändå. Visst är det ologiskt?

Det enda som egentligen skiljer gud från människan, är att människan har glömt att hon är gudomlig. Det finns nog ingen allsmäktig gud som vakar över oss hela tiden, även fast den tanken är trygg. Du är din egen gud och det kommer du alltid vara. Alla dessa böner som bes världen över,  de hörs bara av den personen själv och det räcker. När du ber en bön så hör din egen gud det och på så sätt kan din önskan slå in genom att du kämpar för det. "Gud" är egentligen bara en metafor för det inre väsen som bor inom oss. Jag väljer att kalla det "själv" istället, för "gud" är ett farligt ord i dagens samhälle.

Det finns dock saker som varken jag eller logiken kan förklara. Guds existens är inte logisk, men en värld UTAN gud är inte heller logisk. Ser du vart skon klämmer? Det kanske inte finnas en gud och det kan inte heller finnas en värld utan gud. Därför så måste vi tänka om, vad är gud egentligen? Kom ihåg att det är frågorna som räknas, svaren är inte lika viktiga.

Hörde en fluga surra runt på mitt rum nyss. Så otroligt störande, vart kommer dom ifrån egentligen? Eftersom jag är samvetare, så känner jag att jag inte har det som krävs för att besvara den frågan... Allvarligt, hur kan dom överleva på vintern egentligen? Borde dom inte dö i kylan? Hur får dom mat och allt det där? Jag kommer aldrig fatta det där.

Tänk ifall vi människor var som flugor. På våren så föds vi och hinner föröka oss till sommaren. Sommaren däremot är den bästa tiden i våra liv. Vi krälar runt i skit, i människors mat och överallt. Vissa av oss blir instängda inomhus, men de får skylla sig själva. De som stänger in sig själva blir så småningom ihjälslagna ganska fort. Vi smarta flugor flyger runt i naturen och undviker fåglar och människor. Vi surrar runt där i all vår lycka och ovisshet.

Därefter så kommer sensommaren och tillslut hösten. Vi njuter av solens svaga strålar och den börjar gå ned tidigare. Då kommer även regnet, som vi hatar. Vi surrar oss iväg långt bort, bort från regnet och den framsmygande kylen. Till vår ångest så beger vi oss inomhus, där döden lurar bakom varje hörn. Varenda dag efter det så får vi se hur våra vänner slås ihjäl av brutala människor. Gränsen mellan att leva och överleva suddas och vi finner oss instängda i det hus med osynliga väggar till verkligheten. Vi klättrar runt på dessa osynliga väggar, men det går inte att ta sig igenom dem. Vi ser den värld vi älskar därute, men vi kan inte ta oss dit. Den är stängd för oss. Vi är förlorade.

Vintern är kommen och bara få av oss lever nu. Den vita värld som döljer sig där utanför är så främmande för oss. Vart är lukten av blommor som vi älskar? Vart är de gröna träden och det mjuka gräset? Det finns inte mer, allt är bara en vit och grå värld. Till och med vår älskade sol är försvunnen, och det är inte på grund av regn. Vita delar ramlar ned från himlen. Vi förstår inte på oss denna förändring av världen. Det är då vi inser att vi inte vill leva längre. Vi inser att det inte finns något att leva för. Många av oss har dött och det är svårt att få mat utan att riskera livet hela tiden. Den osynliga väggen är kvar som alltid och hindrar oss från att fly. Är detta slutet? Jag känner mig gammal och seg och har svårt att flyga. Då när den brutala människan kommer för att slå mig, så hinner jag inte akta mig.

Jag hinner tänka en sista tanke, doften av sommaren innan jag krossas. Därefter kommer glömskan.

Det är den där känslan när du inte vet. Ovissheten tror jag visst att den heter. Samtidigt som den rinner i min kropp så stöter du även på lugnet. Ingen stress, ingen ångest eller någonting. Bara lugn. På senare tid så har jag upptäckt att jag behöver någonting att fokusera på. Det brukar oftast vara att lära känna nya människor såhär. Jag älskar ordet "människor" samtidigt som jag hatar ordet "folk". "Folk" är så dömande tycker jag, därför använder jag aldrig det.

Vissa människor klickar det bra med. Jag kan vara mig själv och känna mig helt avslappnad, men med vissa så uppstår en spänning. Efter ett tag så släpper spänningen, men den finns fortfarande där beredd att spänna till. Det är som en knut i mitt bröst som knyts allt hårdare, bara för att sedan lösa upp sig igen. Visst är det försäkrande? Jag vet inte riktigt. Bara varnande. Som en ständig varning som finns där.

Det är väl ganska uppenbart att man ogillar människor som ogillar en själv. Däremot så finns det folk som man ogillar som kan gilla en själv. Det har jag aldrig förstått mig på. Vad är det man ser då? Vad är ni ser i era förebilder. Vägrar ni se de dåliga sidorna? Tittar ni bara på det vackraste och struntar i det andra? På något sätt så är det bra, men samtidigt så blir man trångsynt av det. Man måste lära sig att se hela bilden, även det mest avskräckande. Annars så är man förlorad.

Vi låtsas att ditt liv är ett pussel. När alla bitar ligger huller om buller så behöver du se bilden i HELHET först för att kunna börja lägga alla bitarna rätt. En trångsynt människa kan inte lägga pussel, eftersom de inte ser helheten. De ser bara bit för bit som ska läggas på vissa ställen. Ifall du som människa ser helheten redan från början så kommer du ha mycket lättare att lägga ditt pussel. När du väl har lagt klart det, så kommer den delen där alla trångsynta faller handlöst. Att förstå bilden. När pusslet är klart, så blickar du ned på det och försöker förstå det. Vad ser du? Här finns det inget rätt svar. Du öppnar alla dammar i ditt huvud och låta vattnet forsa igenom dig. Därefter så måste du fånga en tanke och känsla av alla de miljoner som forsar igenom ditt huvud.

Det är just därför de trångsynta misslyckas. Där du har som mål att finna en tanke och känsla så försöker de trångsynta hitta just TANKEN och KÄNSLAN. Bland alla dessa miljoner tankar och känslor så försöker de hitta den rätta. De misslyckas på grund av att de söker efter det rätta svaret och inte ett svar. Den tanke och känsla som du har fångat, det är DU som gör den speciell genom att välja just den. Det blir inget rätt svar utan bara en åsikt. Din åsikt. Det kommer aldrig att vara rätt svar, men det kommer vara din åsikt.

Medans de trångsynta fiskar efter den rätta tanken och känslan så går de igenom livet tomhämta medans du går där upplyst av tanken att du har hittat DIN tanke och känsla. Den är så unik. Släpp aldrig iväg den. Låt den inte gå. Låt ingen stjäla den av dig. Den är din och bara din.

Har precis sett en sjukt vacker kortfilm på 30 minuter. Sådan otroligt gripande symbolism blandat med överväldigande känslor. Skulle du vara beredd att offra allt för den du älskar? Även ifall det fanns en liten obetydlig chans, skulle du ta den för att kunna rädda livet på den du älskar? Skulle du göra det? Jag sitter och ställer dessa frågor till mig själv, men jag vet att jag inte kan ge något bra svar eftersom jag aldrig har älskat någon på riktigt...

Men hur är det med dig själv? Älskar du någon? I sådana fall, vem? Någon i din familj? En partner? Vet du säkert att du "älskar" den personen och inte bara "gillar" den? Ordet älska har blivit ett sådant starkt ord nuförtiden. Det används nästan aldrig. Trots det så skriker jag det inombords ibland. "JAG ÄLSKAR DIG". Tyvärr så är det ingen närvarande i min hjärna som kan uppfatta budskapet, men dag kanske det blir så. En dag ska även Fredrik Andersson få reda på hur det känns att vara älskad. Observera att det är en hårfin skillnad mellan att VARA älskad och KÄNNA sig älskad. Förhoppningsvis så får jag uppleva båda på samma gång.

Vad tänker du själv? Jag tror att du är älskad av någon. Det måste du vara. Annars så kan jag älska dig ifall ingen annan gör det. Visst låter det bra? Det skulle kännas så befriande att säga dom orden. Även fast många påstår att det är uttjatat så skulle jag även vilja säga de orden. Fast inte nu. Inte än. Jag måste vänta. Det är inte så långt kvar, tiden går fort.

Snart försvinner jag igen.

Imorse när jag kom till skolan så hände något speciellt. Efter att ha slängt in mina grejer i skåpet så går jag till mina vänner som sitter på en bänk i närheten. Jag säger inte så mycket, men jag visar med mitt kroppsspråk att jag ser att de är närvarande. Alla bänkplatser är upptagna så jag sätter vid väggen på motsatta sidan korridoren. Plötsligt ser jag någonting glimta till i skenet av lampan. Vad kan det vara?

Jag tar upp en nyckelringliknande grej. Den ligger där alldeles ensam och övergiven. Hur hamnade den på golvet? Vem har den tillhört? Att bara en sådan liten metallgrej kan väcka de frågorna och så många mer. Jag testar att ta på den på mitt pekfinger. Går inte alls. För stort. Då testar jag på mitt lillfinger och där passar den perfekt. Hela dagen sen dess så har jag gått och haft den runt mitt lillfinger.

Tekniskt sett så betyder en liten metallskitgrej ingenting, men symboliskt så betyder DEN HÄR metallringen allt. Det är en vana jag har, att bli fäst vid småsaker. Jag ser det som små tecken som ödet ger mig, men vad kan en liten metallringa betyda  isåfall? En dag kanske jag kan svara på den frågan. En dag kommer jag titta på metallringen och tänka att jag räddade den från att hampa i soporna. Jag räddade den från skiten och gav den ett bättre liv. Tänk ifall SAKER kunde berätta deras historia, vart dom hade varit, vilka människor dom hade träffat och så vidare...

Den här metallringen kan inte berätta något för mig, men den jag kan berätta för er något om den, vilket jag just har gjort. Tålamod och hopp. Är det dess historia? Imorgon så kommer den hamna på min hylla, där mycket skräp har samlats längst åren. Bara minnen. Så otroligt mycket minnen. Jag blir så lätt fäst vid småsaker.

Idag när jag satt på bussen så var det en grej som slog mig. Det här med saknad. HUr funkar det egentligen? Då när jag sitter inne i mina djupaste tankar så åker jag förbi minnesplatsen av den där tjejen som dog i Älvkarleby. Det sitter någon slags lykta där som minnesmärke nu. Jag förstår att föräldrarna måste ha varit där varje dag när hon hade dött nyligen. Varit där och tänt ett ljus för henne, som så många andra gjorde. Det intressanta är när de börjar sluta åka till den platsen, för de måste de väl göra? De kan inte sitta och åka till den platsen varje dag i resten av sina liv, så när kommer den första dagen då de slutar besöka den?

I början när vi skildes (inte död, tack gode gud) åt så tyckte jag att det var så fruktansvärt jobbigt. Det kändes nästan som du hade dött, eftersom jag inte på något sätt kunde kontakta dig. Så dagen efter att du hade försvunnit så skrev jag KONSTANT om dig. Min dag började med dig och min dag slutade med dig. Jag kände att jag behövde lasta av mig alla dessa tankar, men det fanns inte tillräckligt med plats någonstans. I två veckor var det riktigt intensivt, men nu känner jag inte samma ångest. Självklart så saknar jag dig fortfarande, men det gör inte lika ont.

Är det så det känns när man förlorar någon man älskar? Besöker man deras grav/minnesplats tills man inte saknar dom lika mycket? Saknar man dom mindre bara för att det har gått så lång tid? Jag tror inte att man gör det, jag tror bara att det blir lättare med tiden. Självklart låter det väldigt klyschigt, men jag tror att glömskan förtär allt. Den dagen de slutade besöka minnesplatsen och den dagen jag slutade skriva så tog vi ett nytt steg i fasen förändring. Vi är inte längre lika beroende av den personen som så hastigt lämnat oss.

Men fortfarande så försvinner inte alla frågor i mitt huvud. De försvinner aldrig och sinom tid så kommer jag får svar på dom. Kom bara ihåg att själva FRÅGAN är viktigare än svaret, annars hade vi aldrig tagit oss hit.

Vart tar alla tankar vägen? För dig som tänker dom men aldrig bevarar dom. Vissa försvinner, andra stannar kvar en längre tid. Varför är det så? Kanske är det så att vissa tankar har en större inverkan på en själv. Idag så känner jag att jag har miljoner tankar inom mig, men det känns som om dom går förlorade hela tiden. När jag tänker efter så har jag ju så många att prata med, dock inte just nu. Då tänker jag på er som inte har någon att prata med. Hur gör ni? Blir ni inte galna av det? Hur kan ni vara så iskalla?

Går alla era tankar förlorade? I sådana fall så tycker jag synd om er. Det ska inte behöva vara så. Visst, det är mycket som inte borde vara som det är, men jag tycker synd om er som inte kan dela med er av era tankar. Fast å andra sidan så kanske det bara är jag som är i sådant stort behov av det. Ifall ni har sett alla inlägg idag så förstår vad jag menar. JAG KOKAR. Ta det som ni vill, men det finns en enkel lösning på alla mina "problem".

Det är att sysselsätta sig med någonting. Då slipper man tänka lika mycket och man kan fokusera på annat. Kanske är det vad ni göra? Jag sitter här och har för mycket tid att tänka. Jag behöver GÖRA NÅGONTING, men jag orkar inte göra NÅGONTING. Ser ni hur ironiskt det är? Jag är liksom fast i mig själv på det sättet. Bah. Jag kan inte heller tvinga er att vara där hela tiden när jag BEHÖVER er. Just nu så känner jag mig besegrad. Jag erkänner att jag är en människa som är beroende av andra människor. Jag vill inte vara en människa, jag vill vara en tanke eller en känsla. Det skulle passa mig så mycket bättre. Slippa alla onödiga moment i livet, visst låter det skönt? Inte? Nähä.

Jag som trodde jag inte var ensam om det. Bah.

"Och medans jag pratar om mina låtsaskompisar, vad tänker du då? Vad tror du egentligen om mig? Att jag är psykiskt störd? Att jag behöver hjälp? Ånej... Vad jag egentligen behöver är en ny känsla som du kan bidra med. Du lämnade mig ju så hastigt, du lämnade mig ensam med mig själv och det är det värsta straffet jag har fått i hela mitt liv, men jag kan ta det. Jag kan acceptera det, för jag har lärt mig många nya saker under resan. Den resa vars mål närmar sig för varje dag. Schhh, nu kommer han. Leo göm dig."

"Varför händer det ingenting? Allt står stilla. Jag får inte sabba det här nu, för mycket står på spel. Medans han står där och skrattar så är jag så vilsen. Ingen förstår och det är inte meningen att någon ska förstå för då skulle jag vara förlorad. TÄNK IFALL NÅGON KUNDE SÄGA VAD SOM VAR FEL? Nej, jag kan inte begära det av någon, sitt där tyst och säg inte ett ord. Imorgon är en bra dag och jag önskar att jag kunde säga detsamma"

"Jag vet att du tycker att jag är jobbig som bara babblar på och tänker för mycket, men det är väl det som är det enda jag är bra på? Att bara låta allting flöda? Du behöver inte ta till dig någonting från det här när regnet träffar fönstret. För det är inte meningen att det ska finnas någonting att ta sig till. FÖRVIRRADE TANKAR MIN VÄN. Inte bara förvirrade. Galna. Hysteriska. Frustrationen tar över. Meningslösheten får en mening. Ser du den lilla lågan där? Hur den brinner för sitt liv? Den vet också att livet är en nedräkning. Snart kommer lovet, den vila som jag behöver för nu känner jag att min hjärna kokar över."

L: Varför gör du det här?

F: För det finns inte längre något att förlora.

L: Du är instabil.