freddden

Känner mig fri idag, men jag ska inte säga första gången på länge. Det går liksom upp och nedåt på något konstigt sätt! Har ju en jättefin metafor för det, men jag ska inte dra upp det nu. Grejen är att jag tror inte man kan vara helt "lycklig" eller helt "deprimerad" under en viss period. Så här är det: Även när man är "deprimerad" så finns det roliga saker som gör en lycklig, MEN skillnaden är att de negativa känslorna dominerar. De liksom tar ut de positiva. När man är lycklig å andra sidan så tar de positiva känslorna över och slår ut de negativa.

Det där lät invecklat, men det är faktiskt väldigt enkelt ju mindre man tänker på det.

Iallafall så sitter jag här nu och suckar åt min kära mor som inte hittar USB-sladden till sin kamera. Grejen är att jag använde den kameran igår för att ta kort på KENT. Tyvärr så är min mammas tekniska kunskaper väldigt begränsade och bara hon vet vart hon kan ha lagt den förbannade sladden. MEN MEN jag ska inte hänga upp mig på småsaker.

En sista trevlig grej är att jag har fått en WGA-(Eller var det VGA?)sladd. Jag vet att det är mycket sladdar just nu, men förväxla den inte med den andra sladden. DEN HÄR SLADDEN gör det möjligt för mig att kolla på filmer som jag har på datorn på FET tvn med sina 48tum.

I detta nu så kom min mamma in med sladden, nu ska jag ladda upp bilder.

HEJHOPP

Har just fått reda på av Rebecca Holmstedt att NÅGON har berättat för en kompis till henne att JAG var kär i henne. HAHAHAHHA.

Så nu vill jag gärna veta vem som hittar på såna här rykten. Personligen tycker jag det hela är väldigt underhållande eftersom jag älskar nyfikenhet. MWAHAHHAA. Men ni vet, istället för att hålla på att ta massa genvägar och fråga andra så kan ni bara fråga mig själv? Gah, dessa nyfikna människor. Jag ska inte klaga iallafall. Jag fick mig ett gott skratt. Så nu vill jag att ni klämmer fram ett erkännande. Jag misstänker även att den skyldige läser min blogg, så han/hon får ta del av det här.

Men tänk efter, det ÄR inte en sån stor grej.

Eller? HAHA

Hade en något annorlunda födelsedag igår, men jag berättar mer om det sen. Jag känner att jag har bättre saker för mig nu!

(Fast jag egentligen inte har det. Det är bara coolt att verka upptagen)

Känner mig lite sliten mellan två sidor idag. Nästan lite förlorad. Men sedan fick en tråd på imdb mig på bra humör igen. Budskapet var: Du är bara en liten tonåring. Det var då jag tänkte, hallå, det kanske inte är så illa ändå? Även fast det känns som om jag ska dö hela tiden? KOM IGEN! Jag är ju bara 16 år! (Dock 17 om 2 timmar) Fast jag känner mig inte mindre ensam för det. Nu kommer det där med att acceptera sitt öde igen, men jag lägger det på hyllan ett tag.

Åh ja, det där med förändring. Fast jag ska inte ta upp det nu. Men tänk efter själva. Hur många av er som läser min blogg är 16 år själva? Eller har varit 16? Gamla människor skulle ge vadsomhelst för att bli unga igen, men jag skulle ge vadsomhelst för att bli gammal. Att kunna se tillbaka på sitt liv och bara minnas det goda. Det onda dröjer inte kvar lika lätt, nej, det är dom goda tankarna som överlever tiden.

Så tänk på det när du misslyckas med någonting. Du är bara en liten tonåring. Egentligen är vi alla tonåringar. De som kallar sig "gamla" är bara de tonåringar som redan har gjort alla misstag. Vi sjuttonåringar har så mycket kvar att misslyckas med. Fast jag ska inte låta pessimisten ta över mig nu. Tänk också på när du lyckas med någonting som du blir riktigt stolt över att du bara är just 16 år. Du har lyckats med någonting som är värt att komma ihåg resten av livet! Glöm inte heller att alla små motgångar och uppgångar (finns det ordet) hjälper dig att skjuta ditt liv framåt.

Sen finns det en sista viktigt grej. Varje gång du läser eller ser någonting, det kan vara vadsomhelst. Vad som du än kan få ett intryck av. Det kan vara en bok, din favorit film , kanske t.o.m min blogg. Varje gång du känner en känsla så hittar du en bit av dig själv. När du är gammal så kommer du vara fylld av intryck från hela ditt liv och det är först då du kan pusta ut.

Älska dig själv. Du är bara en liten tonåring.

F: Det kanske kommer en förändring.

L: Nej.

F: Vad menar du med "nej"?

L: Bara du kan förändra din situation.

F: Så varför har jag inte redan gjort det?

L: Du är för svag.

F: Det finns ingenting i livet som kräver styrka!

L: Jo.

F: Som vad?

L: Förändring.

F: Det är inte så enkelt!

L: Jag vet.

F: Hur kan du veta? Du vet ingenting!

L: Jag vet för att jag blundar inte för det som gör ont.

F: Men det gör jag?

L: Du låtsas. Du låtsas att det kanske finns någon dold känsla som avslöjas med tiden, men det funkar inte så. Acceptera det som gör mest ont och bli stärkt av det. I slutändan är du tillräckligt stark för att klara av en förändring.

F: Jag vet inte om jag orkar.

L: En annan av dina brister, tveksamheten. Fortsätt att tveka och du kommer aldrig att komma någonstans i livet.

F: Okej... Tack, tror jag.

L: Nej, tacka inte mig. Tacka endast dig själv ifall du har förstått innerbörden av det jag har sagt. Då har du tagit det första steget i förändringen.

F: Kommer du att stå vid min sida under tiden? Kommer du finnas där?

L: Jag kommer aldrig att lämna dig.

Den där knuten i mitt bröst går inte att få upp. MEN DET HÄR KÄNNER VI IGEN. Ett sting av dåligt samvete. En vädjan om att bli skonad. Ja Fredrik, ett helt vanligt problem som du måste lösa alldeles själv.

Fast alla problem har en lösning. Det har inte den här. Då är det alltså inget problem, men fortfarande någonting jag måste ta itu med. EN VANLIG SITUATION.

Jag blir galen. Jag är en fara för mig själv och andra när jag är ensam. Måste... bli...

fri från mig själv.

Alla gånger jag fick höra dig skratta
Alla gånger jag fick känna lukten av ditt hår
Alla gånger jag fick känna värmen från din hud
Alla gånger jag fick se in i dina ögon och känna mig lyckligast i världen
Alla gånger jag fick känna smaken av dina läppar

De existerar inte.

De finns bara i mitt huvud där allting är möjligt. Där det är du och jag. Jag ryser till av att tänka tanken. Du och jag. Sedan kommer verkligheten och kör över mig. Bara den som är beredd att offra allt ska vinna allt. Men fortfarande finns det ingen försäkring. Det finns inte ens hopp. Det finns bara en tanke som jag älskar att tänka. Den tanken är du. När jag tänker på dig så känner jag mig ensam. Och det är nu jag tänker som allra mest på dig.

Jag vill resa bort med dig, bort från allt. Vart vi åker spelar ingen roll, bara bort, du och jag. Ännu en gång så tänker jag önsketankar. Min jävla fantasi tar över mitt liv. Jag känner att det finns ingenting att hämta längre. Nej, det finns ingenting att hämta här. Jag är full med en känsla som jag bara kan ge en person.

Dig.

Verkligheten viskar till mig att du och jag inte existerar tillsammans. Jag vill inte tro på verkligheten, men jag kan inte heller leva i en fantasivärld. Jag måste leva i verkligheten där jag tillhör. Men gud vet att jag önskar, ja, jag önskar att det var vi. Det är så mycket jag vill. Det är så mycket som inte existerar för mig. Det är så mycket som jag inte förstår och det är ännu mer som jag inte vill förstå. Snart kommer verkligheten att köra över mig igen. För jag skrämmer dig. Det är inte meningen , utan allt jag vill är att du ska se på mig på samma sätt som jag ser på dig. Jag vet att det inte är möjligt, att det är för mycket som står emellan oss, men jag vill att du ser mig som jag ser dig.

Du förkastar mina tankar och säger att jag kommer hitta någon annan som dig. Men jag vill inte ha någon annan som dig, jag vill ha dig. Jag vill inte spendera mitt liv med att försöka hitta en person som bara påminner om dig. Jag har hittat dig och samtidigt hittat mig själv. Det finns dock en avgörande faktor. Du är lycklig vilket jag inte är. Du behöver inte mig lika mycket som jag behöver dig. Jag är inte ett livsmedel för dig. Du kan leva utan mig medans jag bara kan överleva utan dig. Man ska leva livet, inte överleva det.

Jag har redan sagt för mycket och det är fortfarande så mycket jag vill säga som är osagt. Vi stoppar det här. Det finns dock en fråga som jag inte kan svara på.

Ifall du inte existerar, varför gör det då så ont?

Det är när man accepterar sitt öde som man finner frid i sig själv. Man slutar att hoppas och att oroa sig. Istället blir man invaggad i en trygghet som varar livet ut. En försäkring om att det finns någonting bortom horisonten. Livet är en resa, döden är målet. Fast det är väl själva resan som räknas, eller hur? Målet betyder ingenting, bara vägen dit. Innerst inne så vet alla sitt öde, men att hitta det är svårt och att acceptera det är ännu svårare. För mig är nu vägen utlagd och det är bara att vandra den. En stilla grusväg där ingenting växer i dikena. En plats där inget lever som en uttorkad brunn. Jag har ett frö kvar att så. Det är först på slutet av vägen, när jag har nått mitt mål som fröet ska sås. Men det ska inte sås av mig. Det ska sås av er som har följt efter mig på min ensamma väg. Ni som följer i mina fotspår. Där mina ben ska vila och vittra bort ska fröet sås och därifrån ska jag bli en del av det träd som växer fram. En del av världen. På så sätt uppnår jag den odödlighet som så många eftertraktar. Det är först när man är beredd att förlora allting som man har möjligheten att vinna allting. Men jag känner ingen smärta längre, nej, ingen besvikelse. Alla ska se och minnas mig, han som offrade allting för att skänka frid åt sig själv. Så när du kommer långt efter min död och närmar dig det mäktiga äppelträd som står där, ät ett äpple och jag ska leva vidare i dig och så många andra. Jag är beredd att offra mitt liv för odödligheten och evigheten väntar på mig. Den har all tid i världen. Jag har accepterar mitt öde. En ensam väg för att aldrig vara ensam igen.

Ta emot mig.

Jag målade upp ett livsideal. Åh så lycklig jag skulle bli, men sedan så kom hon. Jag tänkte först säga flicka, men nej. Hon var en kvinna, en stolt kvinna. Det är hur ni skiljer er. I hela mitt liv har jag frågat mig vem den rätta tjejen kommer vara för mig. Det är just nu jag förstår att jag har ställt fel fråga hela tiden. Nu frågar jag vem den rätta kvinnan kommer vara.

För det är det som är den största skillnaden. Ansvaret är en börda som jag har fått dragit. Folk har åkt snålskjuts, men jag kunde ta det. Jag kunde ta bördan, för det fanns ingen annan. Nej, ingen annan tills jag fann dig. Du hade delat bördan redan från början. Åh en sådan dåre jag var. Istället för att vara slav åt praktprinsessorna så fann jag min jämlika. Vi behöver inte världen, för världen behöver inte oss.

Så låt oss försvinna. Låt oss ta farväl till en värld som inte bryr sig. Ingen mindes oss i livet, men alla mindes oss i döden. Minnet av oss var odödligt. Ingen kunde utplåna det. Alla skulle minnas de som förkastade livsidealet. Det liv som vi alla så innerligt önskat oss. Världen skulle få lära sig av oss.

Ifall du väntar i en evighet så ska evigheten vänta på dig.

Åh, den där känslan som jag nästan hade glömt. Hopp. Nu är den tillbaka för att bryta ned. Men jag skiter i hoppet. För varje andetag så blir jag påmind om vad jag ska göra. Vad jag måste göra.

Styrka har alltid varit min främsta egenskap.Men nu måste jag träna upp en ny som ska göra mig starkare än någonsin. Tålamod. Jag kan vänta en evighet på dig och längre.  Jag har inte bråttom.

Nej, för evigheten kommer att vänta på oss.

Hej kära bloggläsare , idag behöver jag er hjälp.

Vi ska läsa en bok på engelska och jag har ångest, för jag vet inte vad för bok jag ska ta.

SÅ KOM MED BOKTIPS!

Kommenteramera

Det får vara vilken bok som helst!!!!!!!!!11!!!!!!!11!!!!!!

Nu kör vi.

Kärleken . För någon vecka sedan skröt jag om att jag inte känt den känslan på så länge, att jag hade varit fri ifrån den. Det jag aldrig förstod var att just kärleken satte mig fri, och i detta nu så flyger jag. Ja, nu flyger jag och du flyger med mig. Dina ögon är två speglar där jag ser mig själv le.

Jag vill skrika så högt jag kan. Jag vill skrika ur all lycka, för nu får det inte plats mer. Du har fyllt mig och jag vill bli fylld av dig igen. Jag vill att du pumpas runt i min kropp. Jag vill andas in dig och sedan hålla andan så länge jag kan tills jag måste andas ut dig igen. Allt detta gör jag i mitt överfyllda tillstånd. I detta tillstånd som du har satt oss i. Du och jag är helt hjälplösa inför denna övermakt som nu styr över oss. Jag blundar och viskar dess namn så tyst så bara du hör. Kärleken.

På de stigar där vi nu vandrar, där växer ingenting längs vägen. Men allt eftersom vi drar fram där på vägen så sår vi nya frön bakom oss. Ett spår av liv följer oss där vi far. Nu när våra vägar har slagits samman så ska vi aldrig skiljas ifrån varandra, nej, aldrig. I våra ändlösa konversationer så är ordet fritt. Vi har tagit bort alla regler. Brytit sönder alla normer. Vi är fria och Kärleken satte oss fri. Där den förut var mitt fängelse är den nu en andades levande värld.

Den fria kärleken, kanske den enda sanna, kanske den enda verkliga. Jag vet inte vad du känner, men jag känner en vibration i hela kroppen som får mitt hjärta att skävla. Det enda jag hoppas är att du ser ditt eget leende i mina ögon. Mina kristallklara ögon av glas som du så glatt färglagt.

Kärleken besegrar oss alla. Bara de som accepterar att de har förlorat ska vinna över kärleken. I slutändan är du besgrad.

Med glimten i ögat.

Idag var en bra dag. Jag kände det redan på morgonen, t.o.m. redan på söndagskvällen, att måndag skulle bli en bra dag. Det var inte bara därför att jag och Jonte reta gallfaber (jag hatar det ordet, men kom inte på något bättre) på Hannah.

Nej, det var för att min inre röst talade direkt till mig. Kom igen, jag är inte psykiskt sjuk. Ni vet den där rösten som skriver era uppsatser. Den som langar orden ur ordförrådet. Den som Jessica pratade om på tordagslektionen när vi skrev läslogg om dikter. Jag tror att denna "den" är gud. Inte vilken gud som helst, utan GUD. Så nu kanske du frågar dig själv varför just jag, av alla människor, hör gud i mitt huvud?

Det ska jag tala om för dig. Du är också gud. Tanten på stan med rollatorn är gud. Fullgubben som stinker alkohol. Tjejen på McDonals. Vi är alla gud. Den enda skillnaden mellan gud och människan är att människan har glömt att hon är gudomlig. Den som du ber till finns inom dig och hör dina böner, men besvara dom måste du göra själv. Gud kan inte göra det åt dig. Han kan bara lyssna och ge dig råd. Guden inom dig, din inre röst som talar genom dig.

Förstår du inte? Gud tillåter ondska att ske eftersom det är vi som orsakar den. Han är inte allmäktig, men tillsammans är vi mäktigare än gud. Dåliga saker händer bra människor för att vi tillåter det. Din gud tillåter det genom dig. Så vad är slutsatsen? Vad ska vi göra åt det här?

Låt din inre röst svara på dom frågorna, för jag kan inte svara åt dig. Jag är inte din gud. Jag är min egen gud i Fredriks värld. Ta med den här frågorna till din värld och fundera.

Vem är du egentligen?

Och här är det tredje kapitlet i min kära novell! Fick reda på svenskan i Fredags att vi kommer ha eget skapande. Det känns som om jag kommer använda den här novellen då! Som sagt så är det här del 3, ifall du inte har läst de två första så rekommenderar jag dig att göra det snarast! Men nu ska jag inte sitta här och skriva massa skit, måste börja jobba på kapitel fyra! Adios!

Blodet rinner sakta ned för hennes skuldror. Det blonda håret har färgats rött av deras hat. Hon skriker efter hjälp men vi hör henne inte. Vi är blinda, ja älskade, vi är blinda. Vi måste vakna upp. Vi måste agera innan det är försent. VAKNA!

Jag slänger av mig täcket och sätter mig upp i sängen. Efter några sekunder släpper stelheten och jag lugnar ned mig. Hjärtat dunkar som besatt och mina nävar ryker. Tur att pappa inte har installerat brandvarnaren i mitt rum än. Jag försöker minnas min dröm, men jag kommer bara ihåg känslorna. Ilska och skräck. Hat är en stark drivkraft. Jag låtsas inte om Logiken och stiger upp ur sängen. Ljuset tittar försiktigt fram ifrån mitt fönster. Klockan är 7.00. Skolan börjar om en timme. Pappa och brorsan är inte hemma. Jag har hela huset för mig själv på morgon, precis som det ska vara. Värmen pulserar genom kroppen på mig. Det här kommer bli en bra dag. Hoppet är en parasit.

Jag hoppar in i duschen och låter det iskalla vattnet forsa över mig. Sen släpper jag lite på kontrollen. Vi kan inte frysa. Vattnet blir kokande hett i samma stund som det når mig. Hela duschen kokar. Och vi ler. Ja, jag ler. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Varken Jessica eller Pierre finns i mitt huvud. Varken kärlek eller hat. För första gången i mitt så känner jag mig fri. Fri från alla pliktelser, fri från allting. Vi är fria. Värmen från min kropp svalnar och jag stänger av vattnet och går ut ifrån duschen. Jag ser handduken som ligger en meter ifrån mig. Sedan skrattar jag. Jag letar efter värmen inom mig och låter den svepa över mig. Vattnet på min kropp förångas omedelbart och jag går ut ifrån badrummet med ett leende på läpparna.

Sedan efter en snabb frukost så sitter jag på min cykel på väg till skolan. Det är en vacker höstmorgon. Lite runt 15 grader varmt. Solen kikar försiktigt fram mellan de mäktiga ekarna bredvid vägen. En liten ekorre tassar upp för en av ekarna. En ensam fågel sjunger någonstans. En nedförsbacke närmar sig. Jag ökar farten och när den är som högst så ställer jag mig på pedalerna och drar in den friska höstluften. Vinden smeker mitt ansikte där jag drar fram. Frihet.

När jag anländer till skolan så är det precis som vanligt. Killarna spelar fotboll. Tjejerna sitter i smågrupper och pratar. Jag ser min vanliga plats. Min bänk där jag alltid sitter, men det sitter någon där nu. När jag kommer närmare ser jag att det är Jessica. Hennes kastanjebruna hår ligger lätt mot hennes mjuka axlar. Hon tittar upp och spänner blicken i mig. Jag ser den nyfikenhet som brinner i hennes blick. Hennes mun är öppen och tänker fråga mig något, men tvekar. Hon som tände elden.

– Hej, säger jag och ler. Vi brinner för henne.
– Hej, säger Jessica tveksamt. Hon vrider oroligt på sig.
– Jag skulle vilja prata med dig efter skolan om det går bra, säger hon.
– Ja, det går väl bra, säger jag nervöst. Om vad?
– Vi tar det då, om det är okej? frågar hon och böjer sig fram emot mig tills vi nästan nuddar varandra.
– Det är någonting jag måste få veta, viskar hon i mitt öra.

Och med de orden så reser hon sig och går iväg. Hon tittar över axeln på mig som hastigast med en orolig blick. Jag sitter där som förtrollad när en gestalt plötsligt ställer sig framför mig och skymmer solen. En bekant känsla sprider sig i kroppen. Fruktan. Jag tittar uppåt och där står en hög gestalt som jag hatar. Där står Pierre i all sin prakt. Parasiten ska brinna. Det är sådan spänning i luften att man nästan kan ta på den.

– Tjena Löken, har du kul? frågar Pierre och sätter sig på bänken.
– Jag heter inte Löken, säger jag trotsigt. Jag heter Kenneth. Vi heter Eldfödd . Gå och plåga någon annan.
– Inte den tonen Löken! säger Pierre och dunkar handen i ryggen på mig.

Jag känner hur det slår gnistor inom mig, men jag håller mig för Jessicas skull. Bränn honom. Låt Parasiten brinna. Nej, jag gör det här för Jessicas skull. Får inte sabba allt nu. Flickan med leendet. Hon som tände elden. Pierre säger någonting, men jag ser bara hans läppar röra sig. Jag är mitt inne i min inre konflikt.

Plötsligt känner jag en smäll mot ena kinden. Det gnisslar till i huvudet som när man gnider två stenar mot varandra. Jag faller handlöst mot asfalten och landar hårt. Sedan tystnad. Efter det så tittar jag försiktigt upp mot Pierre. Han är riktigt förbannad nu. Han går igång så lätt. Sedan märker jag att det inte är mig han är arg på. Han står där och vrålar åt Jessica och hon skriker tillbaks.

– Du är så jävla sjuk Pierre! skriker Jessica. Låt honom vara!
– Din lilla hora, vrålar Pierre. Vem fan tror du att du är?
– Hörru Pierre, folk börjar kolla. säger en av Pierres kompisar. Vi sticker.
– Ja! Men tro inte att jag är klar med dig din skithög, säger Pierre och pekar på mig. Inte dig heller för den delen Jessica.

Därefter försvinner de. Lika fort som de kom. Skuggor dansar framför min blick och jag ser Jessica springa fram emot mig. Hon sätter sig ned och tar min hand i sin. Jag känner hur värmen sprider sig i kroppen igen, men jag håller tillbaka för att inte skada Jessica. Inte skada henne. Jag ser hur hennes läppar formar några ord, men jag hör inte vad hon säger. Jag hör ingenting. Sedan blir allt svart.

Mörkret tar oss tillslut.

En vanlig syn i Lämpersbo dessa dagar. PLZ GOD MAKE IT STOP.


Som ni ser så känner jag mig ganska insnöad här i min vackra skog. Hursomhelst så har jag gjort en enormt framsteg i mitt liv idag. DET FÖRSTA JAG GJORDE IDAG VAR ATT SÄTTA MIG OCH SKRIVA HISTORIAN (var tvungena att skriva det där med caps). Så fucking skönt att ha det gjort. En till grej stryken (eller säger man struken?) på Fredriks-att-göra-lista. Sedan är det ju faktiskt bara en vecka kvar tills det är sportlov! Det gillar vi!

Men nu ska jag sätta mig helt utan bekymmer, med ett glas blåbärssoppa och titta klart på Taxi Driver [1976] och njuta av Martin Scorsese´s mästerverk.

Hej jag heter Fredrik Andersson och är en dålig bloggare just nu. Men det är sista veckan kvar nu till sportlovet och då jävlar ska jag blogga som aldrig förr. Sista veckan med allt skolarbete.

TAGGA NU FREDDIEBOY!

TITTA! Duktig som jag är så valde jag att skriva in den dirr (beakta ordformen dirr. Den kan ge ett vardagligt uttryck) på datorn. Så nu kan jag utan problem lägga skicka in den på portalen + att lägga upp den här. Att planera sitt liv äger, ni borde testa det.


OBS! Det här är deepshit inlägg, för er som är känsliga läsare ber jag er att titta bort. (Ja jag skojjar) Sen en rolig grej är att det här är en läslogg om en dikt, men när jag läste första raden av en dikt så började en röst i min hjärna (Åh nu börjar jag höra röster också) att säga åt mig vad jag skulle skriva. Så det här är ingen diktanalys om ni trodde det. Det är bara random tankar från en ... Jaa? Vad brukar jag relatera mig själv till? JAG VET INTE! Men nu tycker jag att ni kan börja läsa.

Läslogg om dikter

"Jag känner en skälvning genom kroppen. Allt känns så ömtåligt helt plötsligt. Allt är tyst och stilla. Minsta lilla ljud kan få allt att falla. Att falla ner i hålet som jag nyss lyckats ta mig upp ur.
Sedan kommer skälvningen, som en varning. En föraning om det som väntar, men vad är det som väntar? Vad är det som gömmer sig i mörkret? Ska jag gå in där? Utan hopp eller skydd, blott med en förtvivlan. Fast det spelar ingen roll längre. Nej, inte längre. För att vistas med mörkret sätter sina spår. Jag och mörkret är nu ett, och vi fruktar intet. Där vi vandrar så flyr hoppet ifrån oss. Där vi vandrar så håller hoppet andan, för det fruktar oss. Ja, det fruktar oss. Hoppet kommer aldrig att förinta oss.
Sedan kommer skälvningen igen. En ständig påminnelse. Ett ärr som vi får bära resten av livet. Alla ska se och förtvivla. Vi är det hål som alla faller i tillslut. Jag och mörkret är ett. Sedan kommer skälvningen. En ständig påminnelse. Det är då jag känner att jag inte kan falla längre. Jag har inte bara fallit själv. Jag faller åt alla. Jag har blivit allas fall. Allas undergång. Jag måste frigöra mig från mörkret. Jag måste bara ta mitt eget fall. Så då frigör jag mig. Det är smärtsamt och skälvningen ökar tills jag är fri. Då återvänder en bekant känsla, förtvivlan. Den förtvivlan som släcker ljuset i människors bröst. Den förtvivlan som gnager på alla goda tankar likt en parasit.
Sedan kommer skälvningen igen. Den varnar mig. En hotfull varning om vad som väntar. Det blir tyst och stilla. Plötsligt kommer mörkret svepande över världen utan nåd. Den slukar allt, men den lämnar mig ifred. Den vågar inte röra mig. Jag är förtvivlan, frukta mig"

JA jag känner att jag börjar få kontroll över mitt liv nu. Självdisciplin är stämplat i pannan på mig och nu är jag astaggad för allt arbete som väntar! Snart kan jag börja göra mina "kreativa" inlägg igen. Det känns ju som om de här börjar bli ganska lama, MEN klaga inte. Jag är bara en människa, fast ibland önskar jag att jag vore mer. IALLAFALL så skrev jag en djuuuuuuuuup text på svenskan idag som jag förmodligen kommer lägga upp senare ifall jag känner för det.

Åhjo, förresten, den är jätte emo och djup, så jag tror inte ens att jag förstår den själv. Kanske du förstår den bättre. Titta in här senare.

Adios (jag har fastnat för den avskedsrepliken nu på sista tiden)

Fredriks att-göra-lista:

• Franska
• Dialoguppgift i svenskan
• Läslogg 5
• Historia
• Engelska
• Matte
• Framtidsspaning

Kanske dags att börja göra saker nu OCH det här är min början. Sedan kan jag börja leva igen. Nu ska jag dock unna mig (har jag inte gjort dt tillräckligt?) lite filmmys med mig själv och sedan sova mina (välbehövliga?) åtta timmar.

Lycka till! eller nåt...

Kort och gott:

Franskan blir min död