freddden

Åh jag känner ett djupt hat mot allt i världen just nu. Ett berg av läxor tornar upp sig och kastar en mörk skugga på mitt liv. Sen finns det ett livsideal som man ska sträva efter. Jag pissar på det livsidealet. Just nu skiter jag fullständigt i vad som förväntas av mig. För det är förväntningarna och kraven som gör det här så olidligt jobbigt.

Den enda ljuspunkten i mitt liv är min novell, men gah. Den kan jag inte skriva på nu på grund av alla jävla läxor , plus en huvudvärk som kommer smygande. Dunk, dunk och dunk. Sedan önskar jag att jag hade tid att läsa, men det funkar inte när jag måste läsa massa böcker som skolan matar mig med.

ÅH VAD JAG KLAGAR. Hoppas ni älskar att läsa om mina bekymmer, för de kommer fortsätta den här veckan, sen är det slut. Kanske att det är slut då. Jag hoppas det. Sedan vet jag att några av er försöker hjälpa mig, men jag bara hugger tillbaka. Det  är nog ett försvarssystem, men nu ska jag vara äckligt positiv och tänka att det här bara kan göra mig starkare.

MEN sedan kommer det ultimata, vad ska jag bli stark för? Vad är det jag förbereder mig för? Det finns ingenting därute. Ingenting. Bara mer skit som jag kommer bli matad med av det som vi kallar "samhället". Om någon är sugen på att rymma till en öde ö med mig, så hör gärna av er.

Jag tar fan nästa båt

Waaaaaah, har skrivit enormt mycket idag känns det som. Nu ska jag ta mig an den där förbannade naturkunskapen. Önska mig lycka till.

Sen vill jag bara säga en grej till alla singlar därute som är deprimerade för att det är alla hjärtans dag idag.

Bry er inte.

Varken kärlek eller hat. Vi är fria, fria från alla förpliktelser.

Jag är en dålig bloggare på helger, men just nu så är jag så besatt av min novell. En trevlig människa gav mig fet inspiration i fredags. Nu tänker jag inte säga så mycket mer. Och påminn mig om alla prov vi har den här veckan. Jag är redan ganska utmattad.

Fredd out.

Hej.

I min obarmhärtiga tråkighet så tänker jag bidra med en metafor som jag har tänkt ut den här veckan.

Alltså, hela veckan är en som lång dag. Måndag är morgon, tisdag är förmiddag, onsdag är lunch, torsdag är eftermiddag, fredag är middag, lördag är kväll och söndag är läggdags. Veckorna går så sjukt fort nuförtiden så det känns bara som en lång dag.

Det betyder att det är 46 "dagar" kvar av det här året. Tänk att tiden går så fort. "Tid".

Åh jag blir nästan djup nu.

Adios.

ASSÅ , jag har inga superkrafter idag och jag känner mig så oehört ospeciell. Utan mina superkrafter är jag så himla normal. Ingenting utmärker mig då :( Det är en läskig tanke som jag vill undvika att tänka! Hursomhelst så sitter jag här och är ospeciell.

Det är här många tror att jag vill höra motsatsen, typ "MEN FREDRIK! DU ÄR JU SKITSPECIELL!" eller "AMEN! DU ÄR DEN SPECIELLASTE MÄNNISKA JAG NÅNSIN TRÄFFAT". Visst, jag har hört det förr (glänser av självgodhet) men jag vill inte höra DET IDAG. För att tänka smarta tankar är min superkraft och idag står det helt still. Det är som att någon har lämnat dörren till min hjärna helt öppen och hela havet rann ut. Det där låter invecklat , men man kan säga att jag bara är en vanlig tråkig människa idag. Helt utan inspiration till att göra någonting alls. Jag tänker bara sitta här och vänta tills jag kommer på något smart att skriva.

Säger vi. Det kan ta ett tag och jag är otaggad för att sitta här hela fucking natten.

Iallafall så har jag addat en till person till "Fredriks lista över intressanta personer". Jag är så typisk. Jag måste samla alla favoritleksaker i samma låda. Nej vänta, det där var en dålig metafor. Åh , det går inge bra idag. Jag måste prata med alla mina favoritpersoner för att känna mig bättre. Fast problemet är att jag inte vill säga "HEJ" på msn först. Det ska ju vara dom som pratar med mig först (respekt?).

Ska försöka ladda upp mina superkrafter tills imorn. Det här var ett lamt blogginlägg, men vad gör man som Peter Parker?

Matilda är min frälsare

Ni ser ju själva :D Nu slipper jag ha ångest för min kassa design

Världen bestod av linjer.

En ritning med kanter och linjer som den store arkitekten har ritat. Vi är med i den ritningen, men vi börjar frigöra oss. Vi suddar ut alla kanter och flyter ut. Ut i oändligheten där man ingenting glömmer och där man ingenting kommer ihåg. Strömmen för oss till en oändlig ocean. Den har inget slut. . Vi är varken levande eller döda. Vi är tankar utan minnen. Vi är känslor utan medvetande. Tillsammans , du och jag, ensamma med evigheten.

Vi simmar djupare och djupare ner i oceanen. Finns det ett slut? Våra tankar förser oss med syre och tillsammans möter vi djupens mysterium tillsammans. Du andas in och jag andas ut. Vi hade aldrig klarat oss lika långt ensamma. Tanken slår mig att vi kommer aldrig komma till botten. Hur fort vi än simmar, hur länge vi än simmar. Trots att vi har en evighet på oss.


Jag hatar kroppens begränsningar. Jag hatar allt jag måste göra för att få kroppen att fungera. Jag vill inte ha en kropp. Jag vill vara ett känsla, fritt från alla regler. Jag vill vara en tanke som aldrig slutas tänkas. Jag vill inte vara en del av världen, jag vill vara världen. Jag vill inte vara med i en ritning, jag vill vara den som ritar.

Sudda ut alla linjer.

Tjolahopp, idag så är jag om så möjligt ännu tröttare igår. Känns som om nån elak liten gubbe försöker sy ihop mina ögonlock, MENMEN jag klagar inte. Ni får aldrig höra mig klaga. Säger vi. Kommer inte orka skriva nåt på min novell heller, så adjöss med det.

Sen vill jag bara dela med mig av en otroligt LYCKLIG upplevelse igår. NYA AVSNITT AV HOUSE FFS! Poppade ett avsnitt igår, så nu har jag tre smaskiga avsnitt att mysa med. För House är ju lätt bästa serien,

Eller?

Tänkte att jag skulle få vädjande kommentarer om att jag skulle lägga upp nästa kapitel, men jag har överskattat min förmåga. DÄRFÖR så lägger jag upp det nu, på ett sånt där ödmjukt sätt. Jag vet att ni gillar det. Kom igen, innerst inne.

Enjoy.
(OBSERVERA, ifall du inte har läst första delen så läs den först! Den finns lite längre ned här på bloggen)

Kapitel två: Livets eld

Regnet smattrar mot fönster. På väg hem. Min omtänksamme pappa erbjöd sig att skjutsa hem mig. Han sitter där och kör . Min pappa säger inte ofta så mycket. Det är en vana han och jag har gemensamt. Vi tänker mycket istället. Efter en kort biltur så är vi hemma. I utkanten av samhället där vi bor så har vi inte mycket grannar. Två pensionärer. Båda är halvdöva. Kan man ha det bättre? Lugn och ro.

Jag tackar pappa för skjutsen och kliver ut ur bilen. Jag ser när han åker vidare för att hämta upp min brorsa för någon träning. Jag minns inte vad det var för träning. Det spelar ingen roll heller. Allting han gör är han duktig på. Jag är inte duktig på någonting. Jo, vi har kraften.

Det har slutat regnet nu, men molnen ligger fortfarande hotfullt i luften. Som om de väntade på någonting. Jag går förbi huset, in mellan träden. Där jag går fram vadar jag i blöta löv av alla olika färger. Röda, gula och orange. Jag går fram till en stor ek och lägger handen på den. Trädet vibrerar i samma stund som jag lägger handen på det. På något sätt känner trädet att jag är farlig. Det har anledning att frukta oss. Plötsligt får jag en idé i huvudet. Ta upp ett löv. Jag böjer mig ner mot den fuktiga marken och tar upp en bunt löv i famnen. Sedan kastar jag upp dem i luften, sträcker ut händerna och släpper kontrollen. Jag blundar och känner hur kraften pulserar igenom mig och strömmar ut från fingertopparna. Släpp… lös… KRAFTEN! Hela min kropp skriker av prestationen. Allt känns som ett brinnande inferno och när det verkar han nått sin höjdpunkt så svalnar allting igen. Allting lugnar ner sig. Jag är plötsligt trött i hela kroppen.

Det första jag känner är lukten. Det luktar bränt. När jag öppnar ögonen ser jag hur det regnar aska. Vi lyckades. Sakta, sakta så faller askan lika lugnt som svarta snöflingor en vacker vintermorgon. Marken omkring mig är svart och vidbränd. Jag ser ner på mina händer. Inte ett spår av brännskador. Däremot så har mina kläder tagit stryk. Min nya vita tröja ligger helt svart och hopskrynklad bredvid mig. Lågorna kan inte skada oss. Jag faller ned på knä i askan. Det som är kvar av mina jeans blir skitigt, men det spelar ingen roll. Ingenting spelar roll längre. Vad är jag? Vi är livets eld. Jag blundar igen och försöker låtsas om att Logiken, min vän pessimisten, inte finns där. Varför försöka ignorera oss?

Jag reser mig fort och snubblar nästan sedan börjar jag springa. Över stenar och nedfallna träd, över ängar och bäckar. Jag har inget mål, jag måste bara fly. Fly ifrån mig själv. Vår vän pessimisten. Tillslut kommer jag till ut till havet. Jag stannar upp på den släta klippan nära vattnet och ser solen kika osäkert fram mellan molnen. Den går ned snart. Jag sätter mig ned och tar tre djupa andetag. Elden brinner fortfarande inom mig. Livets eld. Jag drar handen sakta genom håret och suckar. Jag kan inte vara osams med mig själv. Vi behöver inte förlåta oss. En våg av tacksamhet sköljer igenom mitt medvetande. Vi älskar oss.

Jag böjer mig framåt och tittar ner mot vattenytan. Där är min suddiga spegelbild. Jag plockar upp en sten och försöker kasta macka mot den alldeles blanka vattenytan. Stenen hoppar en gång sen plumsar den ner i vattnet. Vi har aldrig kunnat det. I ren ilska plockar jag upp en ny sten och kastar den så högt upp i luften som jag kan. Sedan släpps kraften lös ur ena handen. Jag ser hur en svag stråle av eld skjuts iväg mot stenen från min hand. Den lilla stenen exploderar med ett knastrande ljud. Små bitar stora som gruskorn studsar ned bredvid mig, alldeles rykande och glödheta. Vi måste lära oss kontroll. Ja, det måste jag verkligen.

Solens sista strålar klänger sig kvar vid trädtopparna. En flock fåglar flyger söderut mot varmare länder. Det är så vackert att det gör ont. Jag brukar sitta här på just den här klippan. Kanske var inte en slump att jag hamnade här? Jag blev förd till en plats där jag kände mig trygg. Av mitt undermedvetna som är medvetet. Vi är säkra nu.

Plötsligt hör jag ett muller. Åska. Det börjar spöregna och jag sluter ögonen och andas in. Jag sitter där halvnaken på en klippa i skymningen med ansiktet vänt mot himlen. En känsla av trygghet. Jag skulle kunna sitta där förevigt. Bara jag och världen. Som det alltid varit. Vi och världen. Tillslut reser jag mig sakta upp och börjar gå hemåt. Regndropparna förångas när de slår ner på min bara överkropp. Det fräser till om de blöta löven när jag går på skogsstigarna., men jag märker det knappt. Jag ser bara Jessica framför min blick. Flickan med leendet.

Hon som tände elden.

Nu är kapitel två klart.


Ska jag lägga ut det?

Sitter här i en bekant sitiation. Klockan är strax över halv 4 och jag har cirka 4 timmar kvar tills det börjar dra ihop sig till läggdags. Frågan är, hur ska jag planera min dyrbara tid? Det kommer förmodligen sluta med att jag vid åttatiden kommer på att jag kanske borde plugga på mitt älskade (ELLER VÄNTA) samhällsprov. Är ju inte sådär jättesugen på det.

NÅGOT ANNAT som jag däremot är jättesugen på är att fortsätta på min novell. Jag behöver bara två saker.

1. Ork (Jag är utmattad)
2. Tid (Tiden går alldeles för fort)
3. Inspiration (Ja det blev en tredje grej)



Upplys mig gott folk.

Mina ögon svider efter alla förbannade franska glosor -.- Men jag hinner nog skriva lite på novellen senare. Dock så hinner jag inte lägga upp det på bloggen IDAG. Funderar på att göra det imorn. Nej, nu ska jag inte lova för mycket. Har ju en oerhörd press på mig.

Whatever,

Hej, idag är jag på argt/oseriöst humör. Det är delvis för att jag ska läsa 20 sidor historia + franska glosor. OCH VÄNTA JAG GLÖMDE NÄSTAN, samhällkunskapsprov på onsdag. Jag är inte en lat människa (det är jag visst) men det är jobbigt att plugga.

Medans jag proppar i mig kyckling och ris ska jag titta på min vackra bakrundsbild. Vi får se sedan ifall jag hinner skriva någonting på min novell <3


DET ÄR SKITFARLIGT!!!

Eftersom jag har haft en grymt tråkig söndagseftermiddag så tog jag initiativet att vara kreativ. TITTA BARA. Här är första kaptitlet på en novell som jag började skriva på idag. Den var meningen att den skulle vara mitt bidrag till novell - och poesitävlingen, men det fick bara vara 4 sidor dataskrivet, palla det :)

SOM SAGT, första kapitlet. De andra tänker jag inte lägga ut här på min kära blogg.

Kapitel ett:Klåparen

"Gör det. Visa vem som bestämmer.

Jag tvekar och tittar bort mot killarna som spelar fotboll. De killar som jag hatar. Fast hatar jag verkligen alla av dem? Höstkylan griper tag i mig och jag drar jackan tätare om mig. Röda och bruna löv dansar i vinden. Det är som att de försöker bjuda upp mig till dans. Att dansa med dem bortom tid och rum tills vinden inte orkar mera. Ett rött löv landar framför mina fötter på den stela asfalten. En inbjudan.

Vågar du inte? Du har väntat på den stunden i hela ditt liv. Triumfen. Det bränner till i mina fingertoppar. Det skulle vara så enkelt. Att bara gå fram och peka på dem. Sen skulle mitt liv aldrig bli som förr. Träbänken som jag sitter på börjar bli hård. Jag tittar på klockan, 12.30. Jag börjar om en halvtimme. En halvtimme till av ensamhet. Plötsligt kommer en fotboll farande mot mig. Det bränner till i fingertopparna, men jag behåller kontrollen och viker undan den kommande projektilen.

Förgör honom. Slit honom i stycken. Den person som jag hatar mest i världen kommer gående. Pierre Johansson. Med eleganta steg så kommer ha och ställer sig framför mig. Jag låtsas som ingenting och blundar så jag slipper se honom. Han säger någonting, men jag hör inte. Musiken från min mp3 dunkar högt i öronen. Med en våldsam gest så rycker han ur dem. Låt honom brinna.

– Hallå? Är du döv eller? frågar Pierre och ler sitt vanliga hånleende. Jag sa åt dig att hämta bollen, idiot.

Utan att svara så tittar jag över axeln. Bollen ligger i ett lerigt dike. En våg av avsmak sprider sig på mitt ansikte.

– Aldrig i livet, säger jag. Hämta den själv.

Jag får en stund att beundra mitt mod. Pierre är inte den killen man säger emot. Vissa säger att han håller på mycket med knark och droger och att han har suttit inne för misshandel. Ilskan bubblar upp inom Pierre. Han ser ut att få ett utbrott, men sedan hånler han bara.

– Du har just gjort ett stort misstag löken, säger Pierre.

Löken är deras älsklingsnamn på mig. Så fort det är dags för dem att förnedra mig så dyker löken upp. Åh gud så jag hatar det. Vi kan förgöra honom. Det är bara att lyfta vårt finger.

Pierre lyfter upp mig med ett hårt grepp från bänken. Han höjer näven för att slå till mig. Fingertopparna är glödheta och jag behöver bara lyfta ett finger, men jag håller igen. Sedan kommer slaget. Det ekar i hela mitt huvud och det bränner till i hela kroppen.
När ska vi börja lyssna undrar vi? Jag famlar med armarna mot marken för att ta emot mig. Jag landar vackert i det leriga diket där bollen ligger och jag suckar. Varför gör jag det här? Svaret slår till direkt för alldeles där borta sitter hon. Hon sitter där och skrattar med sina kompisar och de har inte lagt märkte till mig eller Pierre. Jag är bara den där konstiga killen i klassen som ingen förstår. Den som man undviker att beblanda sig med. Han som aldrig säger någonting. Han som sitter tyst och ser på när andra skrattar och önskar att han kunde vara med.

Det är för hennes skull som jag inte lyssnar till rösten i mitt huvud. Den röst som kallar sig logiken. Han har funnits med mig enda sen jag började i sjuan. Det var då allt började för mig. Mobbingen. Utfrysningen. Det stora mörkret i mitt liv. Men den dagen då allt var som värst, när allt var som mörkast, så fann jag honom. Logiken, min vän pessimisten. Vi kommer alltid att finnas här. Ifall du bara lyssnade till vår röst så skulle du förstå.

Plötsligt är jag tillbaka till verkligheten. Innan Pierre lämnar scenen med bollen så spottar han efter mig. När han är borta så reser jag mig sakta. Min nya vita tjocktröja är alldeles smutsig. Mamma kommer bli jättearg när jag kommer hem. Vi kan hjälpa. Allt vi önskar är att hjälpa.

Jag tar av mig den smutsiga tröjan och knyter i ärmarna längs midjan. Jeansen är också skitiga. Underbart. Jag ser hur folk börjar gå in. Klockan är ett. Min lektion börjar nu. En våg av trötthet sköljer över mig. Jag vill inte vara här. Då kommer det som skulle göra den här dagen så underbar. Jessica är på väg att gå in, då tittar hon över axeln på mig. Jag blir helt stel i kroppen. Jag får svårt att andas. Hon tittar på mig. Det är en sådan spänning mellan våra blickar och då ler hon. Jag känner hur en värme brinner inom mig. Kärlekens heta låga. Innan jag hinner le tillbaka så har hon hunnit vända sig om.

Jag står där på den tysta och övergivna skolgården. Jag ser mig omkring så att ingen ser mig. Sen släpper jag på kontrollen. En rysning går längs ryggen och det slår gnistor från mina fingertoppar. Jag hoppar till av förvåning. Jag har bara lyckats åstadkomma lite rök förut när jag var riktigt uppretad.  Vi är livets eld. Vi brinner för henne, flickan med leendet.

Spänningen lägger sig. Mina fingrar ser vanliga ut igen. Min stora hemlighet. Ingen känner till den. Den enda jag skulle kunna berätta för skulle vara för Jessica. Flickan med leendet.

Jag börjar gå tillbaka mot skolbyggnaden. Första året på gymnasiet. Oturligt lyckades jag hamna i samma klass som Pierre och hans kompisar. Fast sen hamnade jag ju också i samma klass som Jessica också. Hon som brinner inom oss. Jag öppnar dörren och går in i byggnaden. Mina steg ekar mot betonggolvet. Efter några trappor så når jag klassrummet på andra våningen. Jag öppnar dörren och går in i klassrummet. Jag möts av hånande blickar. Några tjejer fnissar. Förnedring. Matteläraren ignorerar mig och jag sätter mig tyst och lugnt vid min vanliga plats, längst bak i klassrummet.

Mattelärarens genomgång tar nästan hela lektionen. Jag sitter och lyssnar med ett halvt öra medans jag iakttar Jessica och hennes kompisar. De fnissar åt någonting och jag får se hennes leende. Lycka. Jag skulle få göra vadsomhelst för att sitta där och skratta med dem. Åt något gammalt roligt minne från högstadiet. Ett minne som jag aldrig tog del av. Min blick söker igenom klassrummet av något intresse. Men titta, där sitter Erik och tar sig på snoppen när han tror att ingen ser. Erik är tjock och ganska korkad, men han har i alla fall vänner. Om man nu kan kalla Pierre en vän. Parasiten. Då är jag hellre ensam. Min blick glider bort från Erik och den landar på Evelina. Hon sitter och fixar sitt hår tills hon är nöjd. Trettio sekunder senare så far handen upp i håret och fixar igen. Självförtroendet existerar inte. Hon märker att jag tittar på henne och hon ger mig en blick av avsmak. Vi hatar henne. Vi hatar dem alla. Förutom flickan med leendet.

Efter en lång genomgång innehållande algebra som jag förstod alldeles för lite av så säger matteläraren Jack att vi kan börja jobba. Jag sneglar på klockan. Tio minuter kvar. Tio minuter tills jag kan åka hem. Jag begraver ansiktet i armarna. Ta mig härifrån. Vi väntar på ett bättre tillfälle. Tillslut så kommer den efterlängtade stunden när Jack säger att vi kan gå. Det blir plötsligt fart på klassen. Alla reser sig och tar sina böcker för att gå hem.

Jag reser mig långsamt från min plats. Jag har inte bråttom. Jag har ingenting att komma hem till. Ingen att vara med. Vi är aldrig ensamma. Jag hatar inte mig själv, men jag hatar världen jag lever i. Jag börjar gå ut från klassrummet. Använd ditt hat. Jag vägrar lyssna på honom just nu. Låt mig försvinna.

Efter ett tag är jag ute på skolgården. Mörka moln hopar sig vid horisonten. Det kommer börja regna. Den inre lågan har svalnat. En iskall vind greppar tag i mig. Löven bjuder upp till dans. Jag blundar och känner den bekanta känslan.

Vi är ensamma igen."





Sådärja. Glöm inte att säga vad du tycker.

HEJ! På kort tid så har det hänt mycket i min hjärna (dock inte i mitt liv). På grund av vissa omständigheter så har ödet visat mig vägen :o Just idag väljer jag att tro på ödet för det passar sig så bra :D Nu tänker jag börja skriva. Min debutroman? Kanske. Det är nu det första testet kommer. The test of patience. Klarar jag det så är allt packat och klart.

Du kanske undrar vad som simmar runt i min hjärna, men bekymmra dig inte. För nu har jag en mästerplan! Nu har jag inte tid att blogga mer, för jag måste börja skriva.

ADIOS!

Sitter här alldeles ensam. Efter ha varit hos Jakob hela dagen så känner jag mig förskräckligt ensam. Fan, jag behöver någon att prata med.

Typ nu.

Novell  och poesitävling i skolan. Frågan är: Ska jag vara med? Måste ju erkänna att jag är lite sugen, men då måste jag skriva en masterpiece och det vet jag inte om jag orkar.

ELLER GÖR JAG DET? Ni vet hur lättpåverkad jag är av uppmuntrande kommentarer.

Men ifall jag var med då. Vad skulle jag vinna? Ära? Berömmelse? Jag tycker ni ger mig all den uppmärksamheten jag behöver! Ni läsare. Det är allt jag behöver.

Sedan skulle jag ju iof kunna ta någon dikt eller novell som jag har skrivit förr. Dock så kvarstår det största problemet.

DET MÅSTE VARA EN MASTERPIECE.

Så vi får se. Jag kanske behöver glänsa lite. Lite mer än vanligt.

Gah, det blir inga fler djupa inlägg på några dagar. Känns som all min kraft gick åt till novellanalysen. Seriöst, 941 ord är pain. Ska nog läsa den igen innan jag lägger mig. Hoppas du också gör det. Bara för att göra mig stolt. Snåla inte heller på kommentarerna ;D Jag kan behöva lite uppmuntran trött och sliten som jag är.

Funderar på att gå och lägga mig nu. Har sovit riktigt dåligt den här veckan, men det speler ändå ingen roll imorgon.

Aja, Fredd out.


En vanlig syn i Indien

Kan det sluta snöa?

Please.

och bli sommar.

Vet att många skulle uppskatta det just nu.

Plz god, make it stop

Hej på er! Det har blivit mycket av det oplanerade kärlekstemat på sistone, men jag skrev en novellanalys på svenskan som jag blev riktigt nöjd med. Inte för att jag vill dränka er i mitt skolarbete (Ni har säkert fullt upp) men ta gärna tiden och läs hela, för det luktar MVG.

I WONT LET YOU DOWN

När kommer du tillbaks till mig?
Novellanalys

”Besvarad kärlek är underbar. Obesvarad kärlek innebär sorg, längtan och ett allt uppslukande hopp om att den älskade ska komma tillbaka.” Så beskriver författaren Per Hagman sin stora saknad. Som en uttömd källa, som ett stort mörkt hål i helheten.

Hagman minns alla lyckliga minnen med henne. Alla härliga stunder. Det är som om de bara var en gammal dröm. En gammal dröm som han klamrar sig fast vid och vägrar släppa. Det är som att släppa iväg sig själv vilket han inte kan. Han känner sig sårad av sig själv. För hon var en del av honom och den delen han älskade allra mest. Den är nu borta. För hur kan han inte låta bli att minnas när de var tillsammans. Oskiljaktiga. Odelbara. Men även atomer kan delas, odelbara som de var. Sena nätter i augusti sitter Hagman och fantiserar om hur det var. Samtidigt så tänker han att det egentligen inte är några fantasier, för allt ska bli som vanligt snart igen. Som det brukade vara.

Han känner en längtan. En längtan att få vara hennes. Att få bli belönad och bestraffad, av henne. Fast är det längtan när den är som värst? Kan det bli tommare? Kan det bli tommast? Kanske är frågan viktigare än svaret. Den fråga som han ställer sig själv om och om igen. ”När kommer du tillbaks till mig”? Kommer han få veta? Eller kommer han gå blind av sorg resten av livet? En börda som är ingen annan än hans. Han vet att han borde härda ut, men det gör så förförligt ont. Sedan är det tystnaden. Tystnaden i hans eget hjärta. En plats som förut var full av liv är nu tyst och öde. Som en kylig vind som drar över ett kalt öde landskap.

Han önskar att hon kände efter. Innerst inne, vilka två är det? Hagman frågar sig själv hur hon kan vara med den andre mannen. Ser hon inte Hagman när hon ligger i den nya mannens armar? Kysser han igen ögonen som Hagman en gång gjorde? Har han legat vaken för hennes skull som Hagman gjorde? Hagman låtsas att han kysser hennes ögon varje natt, som han en gång gjorde.

Hagman fortsätter att fråga sig själv, hur ont det än gör. Ligger hon naken i hans säng i väntan på att bli smekt? Skulle hon göra allt det där med honom som hon aldrig skulle ha gjort med någon annan än Hagman? För när hon väl känner efter så finns väl Hagman där? Inte den där främmande personen? Ser han verkligen på henne med den där reserverade blicken? Den som hon alltid fick av Hagman. Han ber henne känna efter. Vem är det hon egentligen tänker på när hon ligger så tryggt i den främmande mannens armar? Innerst inne, vem?

Dofter kan säga så mycket. De kan få oss att minnas saker som vi kanske helst skulle må bättre av att glömma. Hagman minns så mycket av dofterna. Hennes doft, och den andre mannens doft, de går inte ihop. Hagman luktade även på en av hennes gamla tröjor, inte för att han behövde det för att minnas den, men bara för att vara säker. Han kunde genom dofterna säga hur hon mådde eller vad hon hade gjort. Ifall hon var på väg att bli sjuk, drömt mardrömmar eller sovigt dåligt så kunde han säga det. Men nej, hon bara skrattade bort den tanken. Även fast han alltid hade rätt.

Varenda cell i Hagmans kropp längtar efter henne. Han ligger i sin säng och väntar på att hon ska komma tillbaka. Komma tillbaka och bli omfamnad av honom. Såsom det brukade vara. I sin väntan föreställer han sig grusslet rassla mot sitt fönster. Så att han kan se sig själv stiga upp och möta hennes blick. Allt är en evig väntan. Han klamrar sig fast vid det hopp han har kvar. Hoppet är det sista som dör och aldrig ska han sluta hoppas. Aldrig. Han tänker inte sluta hoppas förrns hon ligger dör bredvid honom. Allt han ber henne om är att känna efter. Hon måste komma tillbaka. Hon behöver inte komma tillbaka nästa dag. Hon måste bara besvara frågan som han lever för. ”När kommer du tillbaks till mig?”

När ska den natten komma då hon sover i den där mannens famn och vakna till hälften bara för att ta bort hans smekande hand? För hennes undermedvetna vet att det är fel. Det är fel hand som är där på henne. Innerst inne så vet hon att hon inte tycker om den där mannen. Så kan något vara mer uppriktigt än en som i sömnen flyttar på en smekande hand?

När ska hon visa förståelse? Hur länge till ska det behöva ta? Innerst inne har hon vetat hela tiden. När ska hon ta beslutet, att stiga upp ur den där mannens säng och klä på sig? Med tunga steg gå i gruset på den väg som leder till Hagman? Han kommer bara att älska henne och somna in till slaget av hennes hjärta. Bara att veta att varje slag slår för honom. För innerst inne visste hon hela tiden. Vilka två? När kommer hon tillbaka?

Saknad är en parasit. Den suger ut all glädje ur kroppen och livnär sig på den. Parasiten växer och blir allt större. Allt som är kvar av Per Hagman är en uttömd källa. Ett mörkt hål i helheten. Bara hon kan döda parasiten. Hon som alltid funnits där och kämpat vid hans sida. Bara hon kan fylla det tomma glaset tills det blir överfullt och rinner över.

Först då, och bara då, kommer hon att förstå.